Grundproblemet i klimatpolitiken

Som jag sagt förut är det i grunden inte särskilt svårt att lösa klimatproblemet – i alla fall vad gäller den politiska delen av lösningen. En global koldioxidskatt, som vad jag förstår inte behöver vara högre än den vi redan har i Sverige, är allt vi behöver för att åstadkomma en acceptabel utveckling av den globala medeltemperaturen. Intäkterna som en sådan skatt ger fördelas lämpligen mellan de länder eller regioner som påverkas negativt av klimatförändringarma. Allt därutöver är onödigt och – i de fall det rör sig om regleringar – skadligt. Man kan visserligen tänka sig ett utsläppshandelssystem som ett alternativ till skatt, och de båda alternativen har sina för- och nackdelar (som Mikael Ståldal diskuterar), men det är en likvärdig typ av reglering tycker jag. Det är samma sak om vi väljer det tillvägagångssättet: det är fullt tillräckligt.

Varför blir då detta ändå ett så stort problem? En svårighet som funnits länge är ju att vissa länders regeringar förnekat eller i alla fall inte litat på sambandet mellan användning av fossila bränslen och klimatförändringar. Men så är det inte längre. Nu har även USA:s regering anslutit sig till dem som accepterar sambanden och ser behovet av politiskt ingripande. Så vad är det för problem som återstår? Vad är det som hindrar oss från att nå en politisk lösning som framstår som rimlig för en bred majoritet av världens länder?

Jag tror det största hindret mot att lösa klimatproblemet är föreställningen att den som släpper ut mycket idag (en individ, en stat, en sektor) har något slags rätt att göra det i framtiden också. Därifrån kommer idén att länder ska minska sina utsläpp procentuellt från något godtyckligt valt utgångsår, vilket utvecklingsländer motsätter sig – med all rätt. Därifrån kommer tanken att energisektorn inte ska drabbas av lika hårda restriktioner på CO2 som andra sektorer. Ur det följer i sin tur att energisektorn istället ska sönderregleras med subventioner och andra incitament för förnyelsebara energiformer. Därifrån kommer också åsikten att transportsektorn ska regleras separat, eftersom dess bidrag till de totala utsläppen ökat på senare år (till denna åsikt bidrar nog också okunskapen om hur liten transportsektorns del egentligen är: 14% totalt, vilket kan ställas mot energins 24% och skogsavverkningens 20%). Vad transporterna anbelangar kommer tanken också in på så sätt att man inte vill reglera enbart genom bränslepriset, eftersom det skulle drabba glesbygden. Sammantaget är föreställningen som jag tar upp här troligen huvudskälet till att det inte går att nå politisk enighet kring regleringar för begränsning av utsläpp av växthusgaser och därför också orsaken till all irrationell politik som istället förs på området.

Att jag motsätter mig den synen betyder inte att jag tycker att de länder, sektorer, etc. som släpper ut mycket idag inte ska få göra det i framtiden. De får göra det om de kan betala för utsläppen. Om alla utsläppskällor behandlas lika i det avseendet, kommer de att finnas kvar (eller växa fram) som ger mest värde för människor. Kanske (troligen?) skulle USA även i närvaro av en adekvat koldioxidskatt (alt. ett dito utsläppsrättssystem) släppa ut betydligt mer per capita än de flesta andra regioner. Det skulle i så fall vara en konsekvens av att amerikaner i gemen producerar mycket av saker som människor i resten av världen uppskattar och därför betalar mycket för, så att amerikanerna har råd att betala för sina utsläpp. Kanske kommer flygets andel (idag 2%) att öka; ja kanske kommer flygets utsläpp rentav öka i absoluta tal, helt enkelt därför att människor får ut mycket av att resa.

Nu finns det ju ett rimligt skäl att ta hänsyn till historiska utsläpp, och det är att människor har byggt upp sina liv och företag har investerat under förutsättning att vissa villkor ska råda. Av rättviseskäl kan man inte utan vidare ändra de förutsättningarna. Men det här är ingen ovanlig situation i miljöpolitiska sammanhang. Man får som vanligt göra en politisk bedömning av hur fort nya villkor kan fasas in och vilken kompensation de som drabbas av förändringen ska ha rätt till. Det är förstås ingen enkel bedömning att göra, och det skulle nog kunna bli föremål för omfattande debatt i koldioxidfrågan, men oavsett vart en sådan debatt skulle leda, skulle utfallet vara väsentligt bättre än det som dagens förvirrade debatt och hysteriska regleringsiver ger upphov till.