Proportionella stridsåtgärder

I gårdagens Göteborgs-Posten kunde man läsa om vilka frågor Företagarnas nya VD Anna-Stina Nordmark Nilsson tänker driva för organisationen. En var att revidera konfliktreglerna på arbetsmarknaden, särskilt fackförbundens rätt till blockad mot företag som inte vill teckna kollektivavtal.

”Vi diskuterar inte att avskaffa blockadrätten, men det måste finnas någon bedömning av konsekvenserna när man går in med stridsåtgärder. Stridsåtgärdens omfattning ska stå i proportion till konsekvenserna för motparten”

”Ska stå i proportion…” – var har hon fått det ifrån? Förvisso är hon inte ensam om det här synsättet; det åberopades ofta i samband med blockaden mot salladsbaren Wild ’n’ Fresh för några månader sedan. Inte desto mindre är det enligt min mening fullkomligt befängt. Om en stridsåtgärd är moraliskt förkastlig, blir den väl inte acceptabel för att den används i mindre skala? Det är okej att slå sönder en ruta men inte två? Ni får inte misshandla alla strejkbrytare, bara var fjärde?

På samma sätt, om en viss åtgärd är något som parten ifråga har rätt att göra, är det väl en orätt att med regleringar begränsa möjligheten att använda den? Det har till exepempel aldrig varit tal om att begränsa strejkrätten till de fall där arbetsgivaren bara drabbas ”lagom” hårt (det finns regler kring s.k. samhällsfarliga strejker, men då rör det sig om konsekvenser för tredje part, och det är en annan sak). Och hur skulle man göra med demonstrationer enligt konsekvensresonemanget? ”Den här uppmaningen till bojkott är alldeles för övertygande. Folk kommer att hörsamma den, och det kommer att drabba näringsidkaren X väldigt hårt. Därför är den olaglig.”

Hur kan den här proportionalitetstanken över huvud taget ha kommit in i debatten? Kanske har man sneglat på straffrätten, där det ju finns en sådan princip. Men väljer man att betrakta de fackliga stridsåtgärderna som bestraffningar, blir det ändå tokigt att tillämpa proportionalitetsprincipen, för i straffrätten är det ju förseelsen som straffet ska stå i proportion till. Förseelsen i blockadfallet är underlåtenheten att teckna kollektivavtal. Det är ju inte en förseelse i juridisk mening, utan det är bara facket som ser det så. Men straffet är ju inte heller ett straff utan också bara något som facket ser det som. Det straff som facket utmäter står i proportion till hur allvarlig facket anser förseelsen vara. Eftersom facket ser kollektivavtal som mycket viktiga, blir straffet, dvs. stridsåtgärden, därefter, alltså omfattande och mycket kännbar förr arbetsgivaren. Det hela är fullständigt rimligt och konsekvent – under förutsättning att blockad över huvud taget är en legitim åtgärd att ta till mot en arbetsgivare.

Kanske finns det en skillnad mellan vad Företagarna egentligen tycker och vad de tror sig kunna få gehör för i den allmänna debatten. Må så vara, men i så fall tycker jag det är en mycket svag mellanposition man hamnat i. Vad Företagarna verkligen borde arbeta för är erkännande av och respekt för företagarnas rättigheter. Det arbetet gynnas inte av att man samtidigt (som det verkar) accepterar att facket har en viss rätt (att försätta företag i blockad) men vill inskränka den med hänvisning till att det kan bli synd om vissa näringsidkare, om facket utövar den.