Bygg en vackrare värld – börja med dig själv!

Varför ses fåfänga som ett egoistiskt personlighetsdrag? Den som kommer i åtnjutande av skönheten är ju inte i första hand personen själv utan hans eller hennes medmänniskor. Genom att göra sig fin bidrar man till att skapa en vackrare omvärld för alla andra utan att man själv drar någon primär nytta av det, frånsett de korta stunder då man ser sig själv i spegeln. Nog är väl det osjälviskt snarare än själviskt?

Man skulle kunna invända att det ändå gynnar en att vara vacker, eftersom det tenderar att väcka uppskattning hos andra. Men samma sak gäller ju för alla förment osjälviska handlingar vi utför. Undantaget är de tillfällen då vi gör gott utan någon som helst utsikt om att gärningen ifråga ska upptäckas, men sådana tillfällen finns ju i fallet med fåfänga också, t.ex. när man snyggar till sig i en främmande stad. Och inte brukar just det framhållas som särskilt altruistiskt.

Någon invänder kanske att den personliga skönheten faktiskt inte verkar positivt på ens medmänniskor utan tvärtom ger upphov till avundsjuka och mindervärdeskomplex. Det förekommer ju, men är det då ändå inte så att detta för det första är undantag snarare än regel (visst ser man mer fram emot en fest om man vet att alla kommer att vara uppklädda), för det andra är en sekundär känsla som har sitt ursprung i avundsjukan på den primära känslan som är just den uppskattning som den som behagar omgivningen med ett fint yttre blir föremål för och för det tredje också detta har sin direkta motsvarighet i de (andra) osjälviska gärningarna, som ju även de kan väcka missunnsamhet och dåligt självförtroende?