En onödig fond

Varför finns Arvsfonden? En märklig fråga tänker du kanske. Det måste väl vara höjden av småsinthet att ifrågasätta just denna allmännyttiga institution, den som lyckas med det omöjliga, att dela ut bidrag utan att det kostar någon något. Vad ska vi annars göra med dessa arv som ändå ingen gör anspråk på? Kasta pengarna i sjön? Varför inte göra något gott med dem istället?

Svaret är att det trots allt inte heller här går att göra något utan att det kostar någon något. Att det verkar så tror jag beror på ett missförstånd kring hur penningekonomi fungerar, vilket jag hoppas kunna visa.

Låt oss för enkelhets skulle betrakta ett samhälle bestående av endast två personer: Anna och Bertil. Anna är bra på att sy kläder och Bertil är bra på att laga mat. För ömsesidig vinnings skulle byter de tjänster med varandra så att Anna syr kläder åt Bertil och Bertil lagar mat åt Anna. För att hålla reda på hur mycket arbete var och en utfört åt den andra sätter de vid varje arbetstillfälle ett streck under sitt namn på en griffeltavla. Ett streck under Annas namn betyder att Bertil har en tjänst att utföra åt Anna och vice versa. Det kan variera från tid till annan vem som har flest streck på tavlan, men tanken är att det ska jämna ut sig över tiden.

Så en dag dör Bertil. Det visar sig då att han har fler streck under sitt namn än Anna, dvs. Anna var skyldig honom ett antal tjänster när han dog. Vad ska Anna göra nu? Ska hon av något slags rättviseskäl sätta sig och sy ett antal plagg till Bertil trots att han inte längre lever och kan ha någon nytta av dem? Skulle det finnas någon som helst poäng med det? Nej, det skulle det inte göra (det skulle förstås kunna finnas känslomässiga skäl, men vi kan ju förutsätta att deras relation är rent affärsmässig). Det är bättre att hon ägnar den tiden åt något annat – bättra på sina matlagningskunskaper till exempel.

Men låt oss nu tänka oss ett annat fall, där Bertil hade en son, Carl. Anna och Bertil kan ju då ha kommit överens om att Bertils saldo av tjänster, om det är positivt, övertas av Carl vid Bertils död. Att ingå en sådan överenskommelse kan vara fördelaktigt för båda parter: för Bertils del genom att han vet att ett eventuellt överskott som han inte kan utnyttja ändå kan bli till nytta för någon han bryr sig om, för Annas del genom att denna vetskap gör att Bertil blir benägen att jobba mer än han annars skulle ha gjort.

Anna har ju sedan starka skäl att följa överenskommelsen. Om hon inte gör det, kommer Carl anse sig orättvist behandlad och i bästa fall inte vilja ha något med henne att göra, i värsta fall kräva något slags kompensation med våld. (I ett något mer realistiskt exempel med fler invånare i samhället finns det ju andra som Anna är beroende av som noterar hur hon behandlar Carl och efter det blir mindre intresserade av utbyten med henne).

Det är ganska självklart att det fungerar som beskrivits ovan i de båda fallen. De motsvarar i ett fullt utvecklat samhälle situationen där en person avlider utan arvtagare respektive den där testamente och arvtagare finns. Vad skulle då Arvsfonden ha för motsvarighet i vårt mikroexempel? För att få in en sådan i Anna och Bertils värld måste vi föreställa oss att det trots allt finns fler människor där, även om Anna och Bertil inte har något med dem att göra. Arvsfonden är en fjärde person (eller tredje; det är ju varianten av exemplet där Carl inte finns som det handlar om nu), David, som efter Bertils död kräver att Anna ska sy kläder åt behövande barn i trakten.

Det har ingen betydelse i sammanhanget vad Anna tycker om att sy kläder åt behövande barn. Hon tycker kanske det är en bra sak som hon gärna gör. I vilket fall lär hon dock ha svårt att förstå varför hon ska tvingas till det just på grund av skulden till den avlidne Bertil. På vilket sätt skulle ett visst saldo i Anna och Bertils system för utbyte av tjänster dem emellan kunna skapa en fordran hon någon annan? Det finns inget som helst fog för ett sådant krav.

Förändras då resonemanget när vi går från denna konstruerade mikrovärld till vårt moderna, kapitalistiska samhälle? Nej, inte på något avgörande sätt. Pengar som någon ärver är ett slags fordringar på andra människor att utföra tjänster som kompensation för de tjänster den avlidne utfört åt andra under sin levnad. Arvtagaren behöver visserligen inte kräva gentjänsterna från just de personer som den avlidnes tjänster utfördes åt; det är ju finessen med pengar. Därför blir effekten på samhället av att en viss person ärver pengar väldigt diffus. Det hindrar dock inte att vi inser vilken den totala effekten blir: människor måste ägna tid och kraft, som i någon mening sammantaget motsvarar arvets storlek, åt att utföra tjänster åt arvtagaren. Om arvet inte fanns, skulle de kunna ägna den tiden åt något de hellre ville.

När det inte finns någon arvtagare är det därför bättre att pengarna inte betalas ut alls än att de går till någon fond. Projekten som Arvsfonden stödjer är säkert lovvärda, men som med alla andra lovvärda projekt tar de resurser från något annat. Huruvida projekten ska stödjas måste bli en prioriteringsfråga, antingen för staten och då i konkurrens med alla andra utgiftsposter i statsbudgeten eller för privatpersoner som får ställa dem mot alla andra goda saker man kan skänka eller för den delen testamentera pengar till. Vilka konsekvenser det skulle få är svårt att säga, men det skulle i alla händelser vara bättre än den nuvarande ordningen, där vad som inte är annat än ett parasiterande på samhället framställs som manna från himlen.

Och till slut: Vad ska vi då göra med pengarna? Tja, att kasta dem i sjön (bildligt talat) eller bränna dem (bokstavligt talat) är fullt acceptabelt. Det lär inte påverka penningmängden i någon större utsträckning, men om det gör det, pareras det enkelt vid nästa räntejustering från Riksbanken.