Läkare och dödshjälp
Varför anses det så viktigt vad just läkare tycker om dödshjälp? Häromdagen gjorde Metro ett stort nummer av en undersökning man refererade, enligt vilken 84% av svenska läkare inte skulle kunna tänka sig att hjälpa en patient att dö även om det var tillåtet. Helt ointressant är förstås inte detta, men vilken relevans har det egentligen i dödshjälpsdebatten? Ja, om tanken är att det alltid ska vara läkare som ska assistera vid dödshjälpen, skulle det kunna peka på en möjlig bristsituation och långa väntetider, men jag tror nog att de 16% som skulle kunna tänka sig att bistå räcker mer än väl för de relativt få fall det troligen i praktiken skulle röra sig om. Och det har väl hur som helst ingen betydelse för om det borde vara tillåtet eller inte?
Det skulle också vara relevant hur läkare ställer sig, om tanken var att de skulle bli tvingade att utföra dödshjälp som en del av behandlingen av en patient – men det var det väl ingen som tänkte, va?
I själva verket tror jag inte att dödshjälp är något som läkare behöver eller ens bör ägna sig åt. Att mäta upp en dödlig dos av ett gift är verkligen inget man behöver en läkarexamen för att klara av. Nej, svårigheterna och kompetensbehovet kring dödshjälp ligger på helt andra plan än det rent medicinska. Det handlar om att möta människor som lever i extremt lidande och vanmakt, att göra den oerhörda handling som ett självmord är till något begripligt och konkret att ställning till, att hantera de anhörigas motstridiga känslor och kanske starka motstånd, att praktiskt arrangera dödandet så att tveksamheter som skulle kunna medföra legala konsekvenser för de inblandade undviks, etc. Jag föreställer mig att en särskild yrkesgrupp och särskilda verksamheter byggs upp för att samla och tillvarata de här kompetenserna. Om sedan motståndare till företeelsen vill tala om bödlar och dödskliniker, må det vara hänt.
Det enda som läkare kan behövas för är att avgöra om patienten är vid sina sinnes fulla bruk. Men det är ju i princip samma sak som görs när någon till exempel vill ändra sitt testamente på dödsbädden. En något mer omfattande undersökning behövs kanske när det handlar om dödshjälp, men något väsentligt annorlunda eller för läkarkåren främmande borde det inte vara.
Det skulle också vara relevant hur läkare ställer sig, om tanken var att de skulle bli tvingade att utföra dödshjälp som en del av behandlingen av en patient – men det var det väl ingen som tänkte, va?
I själva verket tror jag inte att dödshjälp är något som läkare behöver eller ens bör ägna sig åt. Att mäta upp en dödlig dos av ett gift är verkligen inget man behöver en läkarexamen för att klara av. Nej, svårigheterna och kompetensbehovet kring dödshjälp ligger på helt andra plan än det rent medicinska. Det handlar om att möta människor som lever i extremt lidande och vanmakt, att göra den oerhörda handling som ett självmord är till något begripligt och konkret att ställning till, att hantera de anhörigas motstridiga känslor och kanske starka motstånd, att praktiskt arrangera dödandet så att tveksamheter som skulle kunna medföra legala konsekvenser för de inblandade undviks, etc. Jag föreställer mig att en särskild yrkesgrupp och särskilda verksamheter byggs upp för att samla och tillvarata de här kompetenserna. Om sedan motståndare till företeelsen vill tala om bödlar och dödskliniker, må det vara hänt.
Det enda som läkare kan behövas för är att avgöra om patienten är vid sina sinnes fulla bruk. Men det är ju i princip samma sak som görs när någon till exempel vill ändra sitt testamente på dödsbädden. En något mer omfattande undersökning behövs kanske när det handlar om dödshjälp, men något väsentligt annorlunda eller för läkarkåren främmande borde det inte vara.
posted by Staffan Ovesson at 21:19
