Vad vi förlorar

I fildelningsdebatten hävdas ofta att de kulturarbetare som försvarar upphovsrätten förlitar sig på förlegade eller ineffektiva affärsmodeller. Till exempel argumenterar den framträdande fildelningsförespråkaren Johanna Nylander ofta på det sättet.

Och det finns helt klart andra affärsmodeller för kulturproduktion än de som bygger på upphovsrätt, och dessa har onekligen ökat i popularitet i takt med fildelningens utbredning. Om vi tar musik som exempel, finns det numera ganska lite pengar att tjäna på att sälja skivor, utom för de allra största artisterna. Däremot är det möjligt för många att försörja sig på försäljning av biljetter till spelningar. Då är albumet som artisten släpper (om han eller hon alls gör det) i ekonomiskt hänseende bara ett sätt att sälja turnén. En medlem i rockgruppen Anthrax uttryckte det som att albumet är menyn, medan konserten är middagen.

Så argumentet är utan tvekan giltigt – men hur starkt är det? Hur starkt kan det vara? Det frågar jag mig, för den nya marknadsmodellen har inte uppstått som en följd av den olagliga nedladdningen. Nej, den har funnits hela tiden; den var bara inte så vanlig förr. Förvisso, att den har blivit vanligare beror på fildelningen, men det är ju främst för att den gamla modellen med upphovsrätt blivit alltmer obrukbar i ett klimat som präglas av fildelning, inte för att den nya modellen med intäkter från spelningar framstått som mer attraktiv än den gamla modellen med upphovsrätt, som den fungerade före fildelningen.

Jag skriver ”främst”, för det finns säkert många artister som ser det som fördelaktigt att sprida sin musik gratis för att sedan kunna få in intäkter på konserter (om de alls vill tjäna pengar på den), och den sortens distribution underlättas ju av fildelning. Men det har ingen betydelse här, för det finns ingenting som tvingar de artister som ser det så att använda sig av upphovsrätt. Det finns en uppsjö av kanaler för spridning av musik utan traditionellt upphovsrättsskydd; det är bara att använda dem (och kanske Creative Commons för att t.ex. förhindra kommersiell användning av musiken).

Fildelning kan alltså vara ett bra medel för spridning av musik, men den upphovsrättsstridiga fildelningen är på inget sätt en förutsättning för den marknadsmodell som upphovsrättskritikerna hyllar.

Om nu den illegala nedladdningen inte ger oss någonting vi inte skull kunna ha utan den, tar den då ifrån oss något vi annars skulle ha? Ja, det gör den, för den musik som skulle kunna finna en tillräckligt stor marknad med den gamla modellen, som bygger på upphovsrätt (utan fildelning), behöver inte göra det med den nya, som bygger på turnerande. Viss musik passar inte för konserter, och en del artister tycker inte om att uppträda live. Studioinriktade grupper som Cocteau Twins, som gärna byggde upp sina låtar kring flera sångpålägg av samma person, kan inte åstadkomma annat än krystade eller förvrängda representationer av sin musik i ett liveframträdande. Popduon Pet Shop Boys genomförde under hela sin storhetsperiod på slutet av åttiotalet inte en enda turné.

Skulle de artisterna ha kunnat slå igenom utan upphovsrätt? Det är mycket osäkert. Finns det stora musikskapare som går oss förbi idag för att möjligheten att tjäna pengar på skivförsäljning försvunnit? Jag håller det för troligt. Man kan visserligen skapa musik utan att tjäna pengar på den, men naturligtvis spelar det roll om man kan ägna sig åt musiken på heltid och om man har råd att anlita duktiga producenter, tekniker etc. Människor med stor musikalisk talang kanske aldrig får chansen för att de saknar tiden och pengarna som krävs för att förädla deras idéer. Det tycker jag är mycket beklagligt, särskilt som jag själv tillhör dem som föredrar studioinspelningar framför konserter (i alla fall när det gäller musik som ändå måste ta vägen genom förstärkare och högtalare för att nå publiken). Och oavsett hur långt det nu är rimligt att gå för att bekämpa den illegala fildelningen, hoppas jag att insikten om vad konsten kan förlora på detta ska få fler att avstå.