För all del - jag kan ha fel
Vilken är tidernas bästa schlagertext? Om frågan ställs till mig, är svaret givet: Det börjar verka kärlek, banne mig av Peter Himmelstrand, som framfördes av Claes-Göran Hederström när han vann Melodifestivalen 1968.
Låtens jag är en person som tycks ha börjat dejta någon ganska nyligen. Men texten handlar inte om hur fantastisk hon är utan om helt andra saker:
Man kan förstås dra på smilbanden och bara tycka att den här tafatte pojkens funderingar är lite rörande – men är inte egentligen det som behandlas i låten på ett djupgående sätt kännetecknande för varje människas belägenhet? Vi kan inte se in i någon annan människas själ eller känna någon annans känslor och vet därför egentligen aldrig riktigt vad folk menar när de säger att de känner på ett visst sätt. (Man skulle i och för sig kunna tänka sig att vi skulle kunna ändra på det förhållandet med hjälp av magnetresonansscanning eller andra tekniker för att observera hjärnan, men vi är inte där än, inte på långa vägar.)
För att förstå vad andra personer känner är vi därför hänvisade till att observera deras beteenden och relatera till hur vi själva beter oss. Med ett antagande om att känslor och beteenden har något slags korrelation kan vi sedan identifiera den andres beteende med någon känsla eller någon kombination av känslor vi själva erfarit. Att sätta ord på våra egna känslor blir i grunden samma sak men med ett annat fokus: Vi iakttar vårt eget beteende och försöker finna ord som förknippas med liknande beteenden hos andra.
Ytterst är det bara det angreppssättet som fungerar. Trots det förefaller en stor del av vår kultur bygga på att känslor kan förmedlas genom beskrivningar av dem. Det gäller såväl lyrik som pop- och schlagertexter (som kan men inte behöver vara av lyriskt slag). Och visst, det funkar, men bara under förutsättning att den ursprungliga identifieringen av de ingående begreppen har gjorts tidigare med hjälp av iakttagelser utanför känslosfären. Vi kan läsa om Stagnelius’ trånad efter Amanda eller Mauro Scoccos efter Sarah, men för att kunna ta till oss vad de vill förmedla måste vi veta vad kärlek är, och för att veta vad kärlek är måste vi en gång har varit kära.
Men hur vet man om man har varit det? Man kan veta att man känner något för en viss person, men hur vet man att det är kärlek och inte något annat? Det enda man kan göra är att försöka relatera det man säger och gör till vad andra människor brukar säga och göra när de säger sig vara kära. Och att konstatera att man väljer bort värsta röjarskivan för att sitta och prata med flickvännens mamma är väl en god början.
Låtens jag är en person som tycks ha börjat dejta någon ganska nyligen. Men texten handlar inte om hur fantastisk hon är utan om helt andra saker:
I förrgår sa jag plötsligt nej till killarnaUtifrån denna och liknande iakttagelser sluter han sig till att ”det börjar verka kärlek, banne mig.”
När de skulle
Ha ett party
Sen satt jag en hel kväll och konverserade
Med din mamma
Och var artig
Man kan förstås dra på smilbanden och bara tycka att den här tafatte pojkens funderingar är lite rörande – men är inte egentligen det som behandlas i låten på ett djupgående sätt kännetecknande för varje människas belägenhet? Vi kan inte se in i någon annan människas själ eller känna någon annans känslor och vet därför egentligen aldrig riktigt vad folk menar när de säger att de känner på ett visst sätt. (Man skulle i och för sig kunna tänka sig att vi skulle kunna ändra på det förhållandet med hjälp av magnetresonansscanning eller andra tekniker för att observera hjärnan, men vi är inte där än, inte på långa vägar.)
För att förstå vad andra personer känner är vi därför hänvisade till att observera deras beteenden och relatera till hur vi själva beter oss. Med ett antagande om att känslor och beteenden har något slags korrelation kan vi sedan identifiera den andres beteende med någon känsla eller någon kombination av känslor vi själva erfarit. Att sätta ord på våra egna känslor blir i grunden samma sak men med ett annat fokus: Vi iakttar vårt eget beteende och försöker finna ord som förknippas med liknande beteenden hos andra.
Ytterst är det bara det angreppssättet som fungerar. Trots det förefaller en stor del av vår kultur bygga på att känslor kan förmedlas genom beskrivningar av dem. Det gäller såväl lyrik som pop- och schlagertexter (som kan men inte behöver vara av lyriskt slag). Och visst, det funkar, men bara under förutsättning att den ursprungliga identifieringen av de ingående begreppen har gjorts tidigare med hjälp av iakttagelser utanför känslosfären. Vi kan läsa om Stagnelius’ trånad efter Amanda eller Mauro Scoccos efter Sarah, men för att kunna ta till oss vad de vill förmedla måste vi veta vad kärlek är, och för att veta vad kärlek är måste vi en gång har varit kära.
Men hur vet man om man har varit det? Man kan veta att man känner något för en viss person, men hur vet man att det är kärlek och inte något annat? Det enda man kan göra är att försöka relatera det man säger och gör till vad andra människor brukar säga och göra när de säger sig vara kära. Och att konstatera att man väljer bort värsta röjarskivan för att sitta och prata med flickvännens mamma är väl en god början.
posted by Staffan Ovesson at 23:19
