Socialdemokratiska diktatorer?

I en Metrokolumn kritiserar Johan Norberg Socialdemokraternas kongressbeslut att verka för en tredelad föräldraförsäkring, där en tredjedel är låst till respektive förälder. Han argumenterar så här:

"Ett av mitt livs höjdpunkter har varit att vara hemma med min son, och jag hoppas att det har varit bra för honom också. Men den tron ger mig inte rätt att diktera hur andra lever. Tänk om det visade sig att det i genomsnitt var bättre för barnet att vara med mamma hela tiden, skulle vi i så fall förbjuda papporna från att vara hemma?"

Jag tycker det är rätt opåkallat att ta till ord som ”diktera” och ”förbjuda” i det här sammanhanget. Det handlar om att villkora en förmån, inte att utöva tvång mot någon. Tvång kan man bara få det till om man förutsätter att förmånen med dess nuvarande regelverk utgör något slags oförytterlig rättighet – men varför skulle man göra det?

Det är ingen liten förmån heller. För det första får man rätten att tvinga arbetsgivaren att ge en ledigt (inklusive rätten att komma tillbaka efteråt). För det andra får man rätt att på skattebetalarnas bekostnad kvittera ut ett bidrag på upp till åttio procent av sin lön under hela ledigheten. Om man nu inte dessutom tycker att den här förmånen ska kunna överlåtas på en annan person, vill man enligt Norberg ”diktera hur andra lever”. Men har man inte devalverat uttrycket en smula då?

Nåväl, frågan om vad som verkligen är bäst – för barnet, för föräldrarna, för arbetsgivaren, för samhället – kvarstår ju, och där kan man ha olika uppfattningar. Men det behövs inga lagar kring det här, utan det kan överlåtas till arbetsmarknadens parter att komma överens om hur det ska fungera.