Hundra samvetsfångar är fler än nio älskarinnor

Att medierna vältrar sig i Tiger Woods’ privata problem är ju inte det minsta förvånande: den gudabenådade bollbegåvningen, den gränslöst framgångsrike idrottsmannen, den omätligt förmögne affärsmannen - kort sagt, ikonen visar sig ha en svag sida. Dessutom har det med sex att göra, så det är klart som fan att det säljer.

De som däremot bör skämmas är de golfare och andra kändisar som fäller offentliga omdömen om Woods’ privata förehavanden. För det är värt att påpeka: Tiger Woods’ sexuella förbindelser har absolut ingenting med hans golf att göra, och då har vi andra inte något med det att göra heller. Det här är en sak mellan Woods och hans fru, och eventuellt också kvinnorna som han ska ha haft sex med. Ingen annan.

Jag vill poängtera att det visst finns omständigheter som kan medföra ett befogat allmänintresse kring en offentlig persons privatliv. Om Woods exempelvis tidigare hade gjort sig känd för att predika dygd och äktenskaplig trohet i intervjusammanhang, skulle situationen vara en annan. Likaså om det visat sig att någon han haft en affär med hade stått i något slags professionell beroendeställning till honom hade det funnits skäl att ifrågasätta hans agerande. Med vad jag vet föreligger inget sådant.

Nåväl, med tanke på hur ofta den här typen av affärer rullas ut i medierna är det kanske bäst att hålla tillbaka indignationen en smula. Men den här gången nådde den ändå en alldeles särskild nivå, när jag hörde att även IOK-ordföranden Jacques Rogge hade uttalat sig om Woods’ tarvlighet:

”Vi ber våra idrottare att vara förebilder för unga. Det som hänt i fallet Woods är helt tydligt inte det, men vi får se hur det hela utvecklar sig”

”Det är en besvikelse, givetvis. Även om det är hans privatliv så måste en idrottare på den nivån veta att bandet mellan hans privatliv och yrkesliv är oupplösligt.”

(den spanska tidningen El Pais citerad i Dagens Nyheter). Det är inte vem som helst som säger detta. Han är inte bara ledare för den globala idrottsrörelsen som nyss beslutat att bjuda in golfen i den olympiska familjen. Han är också mannen som gav den kinesiska kommunistdiktaturen två veckors reklamtid i alla världens tv-apparater, samtidigt som han med en dåres envishet upprepade att idrott och politik inte hör ihop. (I själva verket ökade förtrycket inför OS, och hundratals demokratiaktivister fängslades.)

Jag hoppas Tiger Woods kommer tillbaka till golfen så fort han kan och att vi får se honom i London 2012. Och att vi slipper se Rogge där.