torsdag, juli 29, 2010

Vad sysslar Konsumentföreningen med?

Man skulle kunna tycka att en konsumentförening borde inrikta sig på att tillvarata konsumenternas intressen. Konsumentföreningen Stockholm verkar dock göra helt andra prioriteringar. Som framgår av en debattartikel i Svenska Dagbladet vill de nu förmå politikerna att lagstifta bort avfallet i matbutikerna. Författaren kräver att regeringen ”pekar med hela handen” och fastställer ett mål om att matavfallet ska minska med 20 procent till år 2015.

På vilket sätt ligger detta i konsumenternas intresse? Butikerna slänger ju inte mat i onödan. De som kasserar mindre mat måste ju tvärtom ha en konkurrensfördel. Givetvis är det i sista hand konsumenterna som får betala för matavfallet i form av högre priser på den mat som säljs, men att de är beredda att göra det visar ju att det har ett värde att mat slängs.

För vad händer om man inte får slänga mat (och man inte fuskar med bäst före-märkning)? Butikerna blir tvungna att reducera sina inköp så att de med mycket stor säkerhet kan sälja all mat innan den blir för gammal. Med de osäkerheter som finns i köpbeteenden kommer man då allt som oftast att sälja slut på varor. Det är uppenbarligen något kunderna starkt ogillar, och därför fungerar det som det gör.

Drivkrafterna för att minska avfallet finns alltså redan, och situationen vi har är en balans mellan kostnaden för att å ena sidan köpa in mer mat än vad som genomsnittligt behövs och å andra sidan risken att förlora kunder om hyllorna ofta blir tomma. För att tro att en påtvingad förändring av detta skulle ligga i konsumenternas intresse måste man utgå från att konsumenterna inte förstår sitt eget bästa. Det är förstås en legitim uppfattning, men är det verkligen en konsumentförening som ska företräda den?

Kanske är det så att Konsumentföreningen Stockholm inte alls resonerar så utan istället utgår från ett slags ideologiskt intresse som medlemmarna kan tänkas ha. Det talas om övergödning och utsläpp av växthusgaser som uppstår vid livsmedelsproduktion. Det behövs helt klart restriktioner och regleringar för att hantera de problemen, men när de adekvata styrmedlen finns på plats finns det inget särskilt skäl att styra just livsmedelsproduktionen.

Kan man sedan minska utsläppen mer ändå genom frivilliga åtaganden och kampanjer – från exempelvis Konsumentföreningen – är det förstås bra, men varför ska regeringen ”peka med hela handen”? Borde inte åtminstone en konsumentförening visa någon tilltro till konsumentmakten istället för att med en gång ropa på statsmakten?

Uppdatering (10/8):
Författaren till artikeln som jag kritiserar ovan har bett att få en kommentar publicerad:
Staffan,
Du skriver att Konsumentföreningen Stockholm vill lagstifta bort matavfallet. Nej, det vill vi verkligen inte. Vi vill att regeringen har som ett av sina miljömål att minska det onödiga matavfallet med tjugo procent på, låt säga, fem år.

I dag spretar insatserna. Det är inte negativt i sig, men risken finns att en mängd dubbelarbete görs och att goda erfarenheter inte sprids.

Att det finns skäl att minska det onödiga matavfallet tror jag de flesta håller med om. Det har enorma konsekvenser för miljön, för hushållens och företagens ekonomi och på längre sikt för livsmedelsförsörjningen i världen. Vi tror att det är bra att regeringen tar ansvar för att kartlägga, följa upp och utvärdera och sprida de insatser som görs. Ingen annan aktör har incitament att ta på sig den rollen.

Du skriver att butikerna inte slänger mat i onödan. Jo, det gör de faktiskt, hur konstigt det än kan låta. För att inte tala om hushållen. Tala med vilken handlare som helst, så kan de intyga att med bättre beställningsrutiner, ökad uppmärksamhet på svinnet och andra insatser kan man minska matavfallet ordentligt, och att väldigt mycket återstår att göra.

Vi har absolut inget ideologiskt intresse av ökat statligt engagemang, men när det gäller miljöfrågor tror vi att det är där en del av ansvaret ska ligga.

Louise Ungerth
Konsumentföreningen Stockholm