Att hantera Sverigedemokraterna (lite i repris)

Utöver Liberala partiets tvåhundrafemtioprocentiga ökning är det mest anmärkningsvärda i valresultatet förstås att Sverigedemokraterna tog sig över fyraprocentsspärren. Mycket har hunnit sägas om detta, men få saker har i kärnfullhet lyckats överträffa det som Per Gahrton (av alla) uttryckte under valnatten (minns inte den exakta ordalydelsen): Om nu Sverigedemokraterna får 5-6%, betyder ju det att 94-95% går till partier med helt andra ståndpunkter, och då måste väl de kunna styra landet utan det lilla partiet på 5-6%?

Att man trots det hamnar i en situation som Aftonbladet kallade kaos och i en mer sansad bedömning ändå måste betecknas som en rejäl oreda säger något om hur illa beredd man var på ett sådant här utfall.

Problemet är att man band fast sig vid utfästelser om att inte låta Sverigedemokraterna få något inflytande utan att bestämma vad det egentligen skulle innebära. Om man inte ska samarbeta med Sverigedemokraterna men inte heller göra blocköverskridande överenskommelser, hur ska då regeringen få stöd för sin politik? Om det är blocköverskridande överenskommelser man vill ha, hur kan man då hävda att sd inte får något inflytande? Hur Alliansen ska tolka löftet till väljarna återstår att se. Man kan i alla fall konstatera att Socialdemokraterna har svängt i sin tolkning och nu gör det väldigt lätt för sig.

Ändå skulle det, som jag skrev för två år sedan, ha varit mycket enkelt att komma överens om hur Sverigedemokraterna skulle hanteras: oavsett valresultat, få med hjälp av nedlagda röster voteringarna i riksdagen att utfalla så som de skulle utfalla i sd:s frånvaro. Mer än så behöver man inte göra för att ge ett 6%-parti inflytande som står i proportion till dess storlek.