Jag försäkrar...

... att jag inte hade läst Johan Norbergs diskussion om upphovsrätt när jag postade mitt senaste inlägg igår kväll. Om jag hade gjort det och blivit inspirerad av det, skulle jag naturligtvis ha inkluderat en referens (inte för att upphovsrätten fordrar det utan för att jag tycker att originalitet ska premieras och inte parasiteras). Det är bara en oerhörd och högst irriterande (eftersom jag känner att jag måste skriva ett sådant här fånigt inlägg) tillfällighet att hans post (som jag upptäckte för en stund sedan) publicerades några timmar för min.

Om fildelningsfrågan

Om klimatdebatten, som jag talat om tidigare, är den mest förvirrade som pågår just nu, kommer fildelningsfrågan ut som god tvåa. Nej, förresten, den kommer nog ut som god etta faktiskt. Varför det? Jo, därför att den innehåller två frågeställningar som i grunden är oberoende av varandra men i debatten behandlas som om de utgjorde två perspektiv på samma problemkärna. Det skulle kanske ändå gå att få en någorlunda konstruktiv debatt, om det inte var för att de som är för fildelning hämtar sina bästa argument från sin syn på den ena frågeställningen medan de som är emot argumenterar utifrån sin syn på den andra. Och så länge det förhåller sig så, kan vi vara säkra på att inget framåtskridande kommer att vara möjligt i den här debatten.

Den första frågan är: Är det moraliskt rätt att lägga upp/tanka ner upphovsrättsskyddat material på Internet? Den andra frågan är: Är det traditionella sättet att distribuera musik (film, litteratur,…) genom skivbolag (filmbolag, förlag,…), som finansierar verksamheten med försäljning till konsument av produkter de har upphovsrättsskyddat monopol på, ett effektivt sätt att sprida musik (för konsumenterna, för upphovsmännen, för samhället,…)?

Den första frågan är vad jag kan se inte särskilt svår att besvara. Svaret är nej, och skälet är att fildelning (av upphovsrättsskyddat material; härefter underförstått) utgör ett brott mot avtalsrätten. Låt mig förklara. När jag till exempel går in i en skivaffär och köper en musik-CD är det faktiskt inte så att jag förvärvar den förbehållslösa äganderätten till den. Snarare ingår jag ett avtal med skivbolaget och förlaget som publicerat musiken med följande lydelse: ”Genom att köpa den här skivan accepterar jag att jag får göra vad som helst med den utom att sprida, duplicera, plagiera etc.” Den formella lydelsen brukar framgå av någon text på skivans konvolut och av de lagar som den texten hänvisar till. Den formella lydelsen är dock mest att betrakta som en juridisk teknikalitet och av mindre betydelse, så länge vi inser att intentionen hos dem som publicerade musiken och släppte skivan var att ingå ett avtal med mig av just det slag som jag formulerade ovan.

Om vi för ett ögonblick lämnar den frågan och betraktar den andra av de två, hoppas jag ni håller med mig om att svaret på den inte har några konsekvenser för frågan om det moraliskt riktiga i fildelningen. Det finns ju ingenting som tvingar musikartisterna (filmskaparna, författarna…) att skriva kontrakt med ett skivbolag, så om de bedömer att det finns sätt att sprida deras musik som på det hela taget är bättre för dem, finns det inget som hindrar dem från att välja ett sådant alternativ. Därmed inte sagt att debatten, den som skulle kunna finnas om för- och nackdelar hos olika distributionssätt, saknar betydelse. Exempelvis kan människor som ser en fara i att konsten kommersialiseras (en intressant fråga som jag hoppas kunna återkomma till) med fördel argumentera för alternativa, mindre kapitalkrävande distributionsvägar, till vilka uppladdning på en server väl får räknas. De konsumenter som blir övertygade av den argumentationen kan då välja att söka sin nya musik (litteratur,…) genom de Internetresurser som upplåts för detta. Även artisterna kan bli påverkade av en sådan debatt. Hur de väljer att sprida sina verk beror ju inte bara på vad de tror sig kunna tjäna mest pengar på utan också på hur de kan nå ut och beröra flest människor. Idealismen finns ju där. Och självhävdelsebehovet förstås.

Nåväl, om vi återgår till frågan om i vilken mån fildelning kan ses som moraliskt försvarbart, finns det ett antal invändningar mot fildelningsmotståndarnas argument som trots allt framkommit då och då i den mycket strukturlösa debatten. En invändning går ut på att det inte är fel – eller bara väldigt lite fel – eftersom artisterna ändå får så liten del av bruttointäkterna. I själva verket, fortsätter argumentet ofta, är det andra saker, t.ex. konsertbiljetter och merchandise, som de tjänar sina pengar på. Den här invändningen kan ju för det första omdirigeras i enlighet med den distinktion som gjorts ovan: Man kan tycka att en artist gör ett dåligt val när han kontrakterar sig hos ett skivbolag, men den åsikten påverkar inte vår förpliktelse att respektera det valet. För det andra är det givetvis ändå bättre för artisten att få en blygsam summa pengar för sitt verk än att inte få något alls. Sedan kan det ju påpekas att skivbolagets arbete i form av marknadsföring, mediekontakter etc. i många fall är avgörande för artistens möjlighet att tjäna de där eventuellt större pengarna på turnerandet.

En annan invändning riktar sig mot en vanlig formulering av skiv- och filmbolagens ståndpunkt, den att det är samma sak att ladda ner en piratkopierad film som att sno en chipspåse i videobutiken, något ingen vettig person gör. Fildelningsförespråkarnas motargument är att det finns en skillnad i det att en nedladdning av en fil inte hindrar någon annan från att ladda ner samma fil eller för den delen att köpa/hyra motsvarande verk den vanliga vägen. Att den skillnaden finns går förstås inte att bestrida, och man kan fråga sig om det är så lyckat av Antipiratbyrån att producera en sådan give-away med tanke på att det går alldeles utmärkt att visa på det omoraliska utan att hänvisa till en sådan tveksam parallell (som jag gör ovan till exempel).

Med detta sagt vill jag ändå framhålla att den skillnad som föreligger inte är alls så relevant som det i förstone kan verka. Vad det handlar om är att äganderätten har två distinkta funktioner, varav den ena har en motsvarighet i upphovsrätten och därmed blir relevant för fildelning medan den andra inte har det. Den första funktionen är att säkerställa att jag får konsumera det värde jag själv producerat med mitt arbete. Om jag till exempel lagt ett antal timmar på att odla potatis i mitt trädgårdsland, vill jag kunna vara säker på att jag också får äta denna potatis. Potatisen har ett värde för mig (i termer av det antal timmar jag var beredd att lägga på att odla den) som går förlorat om någon annan tar den från mig. Den här funktionen hos äganderätten har ingen motsvarighet i upphovsrätten.

Den andra funktionen är att säkerställa att jag kommer att kunna konsumera ett värde som någon annan skapat och som jag ser som större än värdet av det jag själv skapat genom att bjuda ut detta för den andres konsumtion – alltså att jag kommer att kunna byta det jag producerat mot något jag hellre vill ha. Om jag till exempel odlat potatis på en åkerareal av tio hektar, är ju värdet av att själv konsumera mer än sisådär en hundradel av detta i stort sett obefintligt. De andra 99 hundradelarna har bara ett värde för mig i den utsträckning jag kan byta dem mot något jag värderar högre, till exempel en CD med min favoritartist. Det förutsätter tre saker: att jag får behålla min potatis tills jag lyckats byta bort den, att det finns någon annan som är intresserad av att konsumera mer potatis än han själv producerar samt att denna person inte kan skaffa sig potatis på något annat, billigare sätt än att få den från mig i utbyte mot något han producerar som jag vill ha. Den här aspekten av äganderätten har en motsvarighet i upphovsrätten och därmed relevans som parallell till fildelningsfrågan.

Vilken av dessa två funktioner hos äganderätten är då viktigast i fallet med chipspåsen i affären? Som säkert framgår av resonemanget ovan hävdar jag bestämt att det är den andra funktionen, den som har en motsvarighet i upphovsrätten, som är väsentlig. Om det gick att ladda ner piratkopierade Estrellachips från Internet och folk började göra det istället för att köpa dem i affären, skulle butiksägaren visserligen få behålla sina chips, men skulle han vara så lycklig för det? Värdet för honom av chipsen, om han inte kunde sälja dem, vore nästan lika med noll. Nästan, säger jag, för han skulle förstås kunna äta upp dem själv, men med tanke på vad överkonsumtion av chips kan göra med välbefinnandet, är frågan om det faktiskt inte är bättre om någon stjäl dem istället.

I ett samhälle som bygger på självhushållning (inte mycket till samhälle, förresten) är den första aspekten av äganderätten, den som fildelningsförespråkare lyfter fram, den enda väsentliga, men i ett samhälle där arbetsdelning genom byteshandel (med eller utan pengar) utgör ett fundament, är den andra en minst lika viktig grund för moraluppfattningen och som sagt den som har störst betydelse när det gäller stöld av varor i en butik. Om någon fortfarande tvivlar på detta, kan vi fylla på med fler exempel på intuitivt omoraliska stöldgärningar som inte är det på grund av den första funktionen av äganderätten. Låt oss till exempel säga att chipsens bäst före-datum är på väg att gå ut. Kanske är det uppenbart att butiken inte kommer att kunna sälja alla påsar innan man blir tvungen att slänga dem. Då är det ju ingen som hindras från att köpa en chipspåse om man tog en av dem. Skulle ni då sno med er en chipspåse om tillfälle gavs. Eller dagens tidning fem minuter före stängning, är det OK att sno den? Och att smyga sig in i en biosalong utan biljett och sätta sig ner så fort man konstaterat att det finns lediga säten, är det OK?

Avslutningvis, om ni är riktigt på alerten har ni säkert ställt er den här frågan: Om nu upphovsrätten ytterst kan härledas till avtalsrätten, är den då inte egentligen överflödig? Jo, det som upphovsrätten säger skulle i princip kunna regleras i avtal. I praktiken skulle det bli oerhört komplicerade avtal vars konsekvenser skulle bli mycket svåra att överblicka för båda parter. Hur skulle man kunna agera mot någon som piratkopierar, om han inte köpt skivan och därmed inte ingått avtalet ifråga? Man skulle bli tvungen att identifiera personen som brutit mot avtalet genom att sprida verket vidare och stämma honom, men hur skulle man lyckas med det utan att övervaka alla skivköpare jämt och ständigt? Och föreställ er bara hur man avtalsvägen skulle förhindra uppkomsten av plagiat. Man skulle bli tvungen att definiera precis hur mycket något måste avvika från det aktuella verket för att inte bryta mot avtalet. Skulle man få nynna offentligt på en melodi från skivan man köpt? Risken finns ju att någon som inte omfattas av avtalet hör melodin och använder den i något eget musikprojekt.

Kort sagt: det skulle kanske gå, men det skulle föra med sig enorma kostnader. Det är alltså transaktionskostnaderna (ständigt dessa transaktionskostnader!) som vi besparar oss genom att med statens hjälp tvinga alla att respektera upphovsrätten. Eftersom transaktionskostnader påverkas av teknisk och social utveckling, finns det skäl att se över upphovsrättens utformning med jämna mellanrum. I de delar där den är en direkt följd av avtalsrätten, finns det dock inga skäl att överväga väsentliga ändringar.