Opraktisk filosofi i klimatfrågan

När en professor i praktisk filosofi, Folke Tersman, anstränger sig (DN Debatt 22 augusti) för att bena ut alternativen i klimatdebatten, är det anmärkningsvärt lite som blir klarare. Till att börja med definierar han ”klimatskeptiker” som ”en person som inte tycker att drastiska åtgärder är motiverade” och skiljer därmed inte mellan dem som är skeptiska till sambandet mellan antropogena koldioxidutsläpp – vilket förmodligen är vad de flesta lägger in i ordet – och dem som är skeptiska till åtgärdernas nödvändighet och effektivitet. Just frånvaron av den åtskillnaden är – som jag påtalat tidigare – den enskilt största källan till förvirring i klimatdebatten och rimligen en som Tersman borde vara mån om att undvika och inte förstärka med en fördunklande definition.

Utifrån denna definition försöker författaren sedan identifiera de logiskt möjliga argumentationslinjerna för en klimatskeptiker:

”En möjlighet är att hävda att sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är lika med noll. Det är knappast rimligt. Inte heller är det rimligt att förneka vikten av att undvika de tänkbara konsekvenser som IPCC nämner i sina rapporter. Den möjligheten finns bara för en cyniker som helt struntar i att miljontals människor drabbas av svält, sjukdom och död. Vad som återstår är att hävda att resurserna som åtgärderna kräver är bortkastade.”

Hur användbar är egentligen den här analysen? Det finns väldigt få katastrofscenarion för vilka man kan hävda att sannolikheten är ”lika med noll”, och att ”förneka vikten” av att undvika katastrofer är givetvis inte möjligt. Det här gäller för vartenda fantasifullt scenario som går att konstruera, inklusive att forskare kring vaccin mot svininfluensan råkar skapa en muterad variant som sprids och skördar en miljard liv; eller varför inte att klimatförhandlingarna bryter samman och skapar en konflikt som eskalerar till kärnvapenkrig?

Åtgärder för att undvika katastrofer kommer alltså i analysen alltid att hamna i det tredje och sista alternativet (som inte ens är komplett: åtgärden kan ju ha alltför liten effekt även om den inte är bortkastad; dock uttrycker Tersman sig lite noggrannare kring detta på annat ställe i artikeln). Och vad säger det? Bara det här: Kan man undvika en katastrof utan att det kostar något, ska man göra det. Kostar det något, får man göra en avvägning.

Det som gör analysen så ointressant är de skarpa kanterna i ”lika med noll” och ”förneka vikten”. I fallet med klimatförändringar finns det å ena sidan negativa konsekvenser som är mycket sannolika men förmodligen hanterbara och å andra sidan sådana som är mycket osannolika men desto mer svårhanterade. Naturligtvis går det inte att dra en skarp gräns mellan dessa kategorier av konsekvenser, men att det finns ett spektrum att scenarion med varierande sannolikhets- och allvarlighetsgrad är en väsentlig aspekt av problemet som klimatfrågan ställer oss inför. Att en professor i praktisk filosofi inte försöker förklara den saken är beklagligt.