lördag, mars 11, 2006

Arvslotter

Det är en vanlig uppfattning bland socialister eller mer generellt folk på vänsterkanten att arv är en mycket suspekt företeelse som helst skulle avskaffas eller i alla fall motverkas med en riktigt hög skattesats. Det brukar motiveras med att arv inte är något man förtjänat utan något man får för att man råkar ha fötts i rätt familj, och sådana omständigheter (avfärdade av Rawls som ”arbitrary from a moral point of view”) ska inte få avgöra vilka möjligheter man får i livet. Jag har viss sympati för synsättet, även om jag för all del tycker av folk ska få ge vad de vill till vem de vill utan att betala något för det. Åtminstone tror jag det är värt att sträva efter ett samhälle där alla positioner är formellt öppna för alla och de flesta reellt öppna för människor med talang och ambition. Sedan kan man ju fundera på om ojämlikhetsaversionen ska ses som ett så orubbligt faktum att den får utgöra en grundsten i samhällsbygget, eller om den kan påverkas väsentligt av opinionsbildning och om det i så fall vore bra om den försvann.

Men det var inte det jag tänkte ta upp här. Nej, det som slog mig är att samma vänsterfolk som avskyr arv av skälet ovan väldigt ofta tycker att folkslag som är bosatta i omvärlden där det finns värdefulla naturtillgångar – särskilt om de finns i utvecklingsländer – har något slags ekonomisk rätt till de tillgångarna. Med den synen följer normalt krav på att industrin som tillvaratar naturtillgångarna ska ”nationaliseras” eller att exploatören ska åläggas att bidra till landets välfärdssystem. Den här åsikten brukar inte vara beroende av vem som faktiskt upptäckte tillgångarna, vem som prospekterat, vem som investerat i utvinningen eller vem som köpt rättigheten till dem. Naturligtvis, tycker jag, om exploateringen tagit åkermark eller annan nyttig mark i anspråk eller på annat sätt medfört olägenheter för de boende i området, måste människorna kompenseras för det på lämpligt sätt. (Sådant borde förstås lösas med frivilligt ingångna avtal, men det blir ju inte alltid rätt från början.) Men annars? Varför skulle man ha rätt till inkomsterna från en verksamhet man inte på något sätt deltar i bara för att man bor nära den? Att man råkar vara född två kilometer ovanför en gasfyndighet är väl minst lika irrelevant för vilken situation man förtjänar som vilka föräldrar man råkat födas av?

Och det här har inget med u-länder kontra i-länder eller nord-syd att göra. Man kan ju tycka att människor i utvecklingsländer generellt borde få en större andel av det välstånd världen producerar eller liknande, men varför skulle man omfördela välståndet för att gynna just dem som bor på platser med värdefulla fyndigheter? Fattiga människor som bor där det inte finns några eftertraktade råvaror har det troligen sämre i de flesta fall, eftersom utländska exploatörer normalt för med sig både arbetstillfällen och efterfrågan på lokala varor och tjänster och därmed försörjningsmöjligheter för de bosatta i området.

måndag, mars 06, 2006

Jösses

Jag läser just nu Anne Applebaums Gulag – de sovjetiska lägrens historia. Tydligen besökte Henry Wallace, den amerikanske vicepresidenten under Franklin D. Roosevelt, det sibiriska Kolyma 1944. Orten är känd för sitt även med Gulagmått mätt fasansfulla straffarbetsläger, där fångarna tvingades ut i fyrtiogradig kyla för att bryta guld med primitiva redskap. Men Wallace förstod inte ens att det var ett fängelse utan var full av entusiasm för vad Rysslands fria arbetare höll på att åstadkomma under Stalins ledning. Vid den festmåltid som arrangerades med anledning av hans besök (”med ingredienser tagna ur fångarnas ransoner”) höll han ett anförande där han bland annat sa detta:
”Både ryssar och amerikaner söker, var och en på sitt vis, efter ett levnadssätt som skall låta gemene man överallt i världen få ut mesta möjliga goda ur den moderna tekniken. Det finns ingenting oförenligt i våra syften och mål. De som påstår något sådant strävar medvetet eller omedvetet efter krig – och det är enligt min mening brottsligt.”

Och här gnäller vi om Lars Ohly. Det är väl som spik i foten...

söndag, mars 05, 2006

Makten eller profiten - valet är ditt!

Är det någon som fattar vad Mats Qviberg gnäller om? Egentligen. Ja, jag förstår att han inte gillar systemet med A- och B-aktier, men hans argumentation lämnar ett stort frågetecken kring vem som egentligen drabbas av det problem han målar upp. Ägarna av B-aktier är uppenbarligen inte intresserade av att styra företag; annars skulle ju B-aktierna inte gå att sälja.

En aktie ger ägaren två saker: en del av vinsten och en del av makten. Hur mycket dessa två sidor av ägandet är värda varierar från person till person och också från tidpunkt till tidpunkt. Vissa investerare är inte så intresserade av att styra företag utan nöjer sig med avkastningen (och åker alltså snålskjuts på mer aktiva ägares ansträngningar). Hit kan vi, gissar jag, räkna de flesta stora aktie- och pensionsfonder och säkerligen de flesta av småspararna. Andra är mer intresserade av att styra. Dit kan vi räkna den s.k. Wallenbergssfären, även om de förstås är intresserade av utdelningen också. Ett mer extremt exempel är Amnesty, som för ett par år sedan köpte en aktie i ett antal stora svenska företag för att kunna lägga förslag om en mänskliga rättigheter-policy på bolagsstämman. Från företagets (i sammanhanget lika med de nuvarande aktieägarnas) håll kan det variera från tid till annan hur pass villig man är att sälja ut makt respektive vinstandelar för att få in kapital.

Om det bara finns en typ av aktier, finns det bara ett förhållande mellan makt och vinstandel att bjuda ut eller förvärva. Den som bara vill ha vinsten måste betala för makten också och vice versa. Eftersom värderingen av makt- och vinstaspekten varierar så mycket från aktör till aktör, kan vi hamna långt från paretooptimum. I den ganska vanliga situationen att ägarna vill behålla kontrollen över företaget men få in nytt kapital från investerare blir man tvungen att välja mellan att lämna ut makten över företaget till personer man inte vet om man kan lita på eller att avstå från emissionen. Vi får företag med tillväxtpotential som inte får in riskkapital eller företag som hamnar i händerna på ägare som i bästa fall är ointresserade av att styra, i sämsta fall direkt oansvariga. Detta ska vi göra för att
"Ägandet måste konkurrensutsättas på samma sätt som företaget är konkurrensutsatt på respektive varu- och tjänstemarknader. Om denna förståelse uteblir kommer bolaget förr eller senare att tappa i konkurrenskraft.

Att våga konkurrensutsätta ägandet tvingar styrelsen att ständigt fatta rationella beslut. Styrelsen skall vara lika rädd att bli av med sina jobb som medarbetarna i organisationen."
Konkurrensutsätta ägandet? Jag måste erkänna att jag inte förstår vad det betyder. Ja, styrelsen ska fatta beslut som gör att den behåller ägarnas förtroende, och annars ska den avsättas; det är ju rätt självklart. Men att inte veta vem som äger företaget nästa kvartal är knappast en garant för rationella beslut. Och hörde jag någon tala om långsiktighet?

Nej, det finns i grunden inget skäl att bunta ihop vinstandel med maktandel. Man skulle mycket väl kunna tänka sig att helt separera dem, så att vissa aktier bara gav andelar i vinsten och andra bara röster på bolagsstämman. Min gissning är i och för sig att dessa senare aktietyper som inte gav någon utdelning inte skulle vara eftertraktade nog för att kunna säljas, men det problemet skulle ju lösa sig självt. Liksom jag tror att det ”problem” med A- och B-aktier som Qviberg talar om kommer att göra, om marknadens aktörer själva får avgöra om det är makt eller avkastning de är ute efter och betala därefter.