Varför inga fakta om betyg?

Är det inte märkligt vad ointellektuell den offentliga betygsdebatten är? Alla inser att det finns för- och nackdelar. För betyg: Bristande kunskaper upptäcks tidigt, det blir tydligt för elever och föräldrar om kunskapsmålen uppfyllts eller inte, eleven får ett incitament att anstränga sig. Mot betyg: Skapar stress, eleverna ser varandra som konkurrenter, lågpresterande elever blir modfällda och tappar intresset, fokus riskerar att hamna på enkelt kvantifierbara kunskaper.

Om någon av effekterna av betyg som de här argumenten för och emot handlar om är tillräckligt stor, kan det fälla avgörandet i frågan om det är vettigt att tidigarelägga betygsstarten. För att övertyga någon om att betyg (i en viss ålder) är bra måste man därför antingen försöka visa att de negativa effekterna är försumbara eller att de mer än väl uppvägs av de positiva – och vice versa om man är emot betyg. Men det är sällan det man ser. I stället blir det för det mesta en uppvisning i retorisk elegans, där argumenten för den egna ståndpunkten framförs gång på gång och endast paketeringen och uttrycksformen varierar.

Jag kan inte tänka mig annat än att det går att ge de här argumenten en kvantitativ faktagrund och därmed möjliggöra en värdering av dem. Att utgå från svensk statistik är kanske svårt med tanke på att vi vid varje tidpunkt typiskt haft samma betygssystem i hela landet och mer än betygssystemet har ändrats i skolan mellan olika tider. Men internationella jämförelser borde gå att göra. Tydligen finns det sätt att jämföra skolbarns kunskaper i olika länder, för sådana studier publiceras ju lite då och då. Eftersom varje land har sitt betygssystem, måste det finnas tonvis av data att ösa ur för den som söker ett samband (positivt eller negativt) mellan tidiga betyg och goda kunskaper. Varför ser vi så lite sådant i debatten? Finns det något stort metodologiskt problem, som jag inte inser, som gör sådana undersökningar värdelösa?

Därför tittade jag inte

Kanske tror någon att jag suttit klistrad framför TV:n för att följa inomhus-EM i friidrott i Birmingham den här helgen. Det skulle ju i så fall inte vara det minsta konstigt. Friidrott är ju ”min” sport (eller var i alla fall), och jag brukar följa alla mästerskap, Golden League-tävlingar och GP-tävlingar som visas på TV, oftast från början till slut. Men inte den här gången – av två skäl. För det första är ju inomhusfriidrott ett surrogatkaffe: tillträckligt likt originalet för att stimulera begäret, inte på långt när tillräckligt för att tillfredsställa det. Det märks att de aktiva inser hur lättviktiga evenemangen egentligen är, och endast de som sällan har framgångar i mästerskapssammanhang verkar bli genuint lyckliga över en medalj. Favoriternas mödosamt framtvingade segerjubel blir en bitter påminnelse om att man ägnat ännu en eftermiddag åt en tillställning som varken gett någon kittlande spänning eller något bestående minne. (Nja, Stefan Holms 2,40-hopp minns jag, men det är också allt.)

Trots detta tror jag dock att jag ändå skulle ha fallit för frestelsen och åtminstone spenderat ett par timmar av helgen på mästerskapet om det inte hade varit för en annan aspekt som jag blev uppmärksam på för några månader sedan. I samband med utomhus-EM i somras publicerade Göteborgs-Posten (tror jag det var) en intervju med Jarmila Kratochvilovà, innehavaren av friidrottens äldsta världsrekord, det på 800 m för damer, 1:53.28, satt 1983. Hon fick naturligtvis frågan om hur det kunnat stå sig så länge och varför ingen idag är i närheten av att slå det. Hon pekade på två saker: dels att de (dvs. hon och hennes tjeckoslovakiska kamrater) tränade väldigt hårt, dels att de inte tävlade så mycket och därför kunde träna en stor del av året.

Att de tränade hårdare än de flesta friidrottare gör idag tror jag mycket väl kan stämma. Att träna riktigt hårt är smärtsamt och fordrar oerhört mycket motivation, om det ska upprepas dag efter dag. För de östeuropeiska idrottarna var framgång i sporten en av de få möjligheterna till ett bra liv: en bil, en hyfsad lägenhet, en pension som det gick att leva på. På samma sätt var ledarna satta under stor press. Det gällde att nå internationella framgångar, och vägen dit var stenhård drillning. Om nio av tio inte fick annat än en spolierad ungdom och en söndertränad kropp för mödan var det ett acceptabelt pris för att den tionde tog en OS-medalj. Men ja, jag har ju inga ingående kunskaper om hur det fungerade, men det verkar så på de få berättelser jag hört, och det borde vara så med tanke på hur det kommunistiska systemet fungerade i övrigt.

Nå, det kan vara som det vill med den saken. Odiskutabelt är hur som helst att de tävlade betydligt mindre än dagens friidrottare gör. Tävlingarna var färre generellt, men framför allt fanns inte inomhussäsongen på den tiden, inte mer än som en marginell företeelse i alla fall. De flesta kunde ägna hela tiden från utomhussäsongens slut i september-oktober till dess början kring april-maj åt nedbrytande träning. Jag vet inte precis hur lång tid man behöver för att träna upp sig för att bli riktigt slagfärdig, men helt klart fick de en obruten period av hårdträning som var flera månader längre än vad man kan uppnå om man måste vara i tävlingsskick från årsskiftet till början av mars, som det är idag. Därför tycker jag inte om inomhussäsongen. Jag vill se idrottarna så bra som de över huvud taget kan bli. Och jag kan vänta några månader. Jag förstår att de aktiva behöver pengarna som inomhustävlingarna kan ge, men skulle inte betydligt fler intressera sig för utomhusgalorna om standarden var högre, så att man till exempel kunde få se ett kvinnligt världsrekord?

En tredje förklaring – den som oftast framförs – till att alla de där 80-talsrekorden på damsidan står sig är dopning. Förvisso var det lättare att undgå upptäckt på den tiden, och möjligheten för kvinnor att dopa sig med manliga hormoner måste ha varit lockande. I Kratochvilovàs fall var det också tacksamt att kasta fram sådana anklagelser, gärna genom lyteskomiska anspelningar på hennes androgyna kroppsform. Jo, hon var muskulös, och det kan väl ses som ett indicium, men hennes främsta konkurrent på 400 m, Marita Koch (som har det nästan lika gamla världsrekordet på den distansen), ger inte alls samma intryck. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara omöjligt för en kvinna att bygga upp lika stor muskelmassa som hon hade utan otillåtna hjälpmedel.

Och om det nu var dopning som gjorde de kvinnliga friidrottarna på 80-talet så bra att deras rekord inte går att slå, varför är det då inte så i simning? Endast två världsrekord från 80-talet finns kvar i den sporten. För att inte tala om tyngdlyftning: alla kvinnliga rekord är från 2000-talet. Där om någonstans borde väl dopning vara utslagsgivande.

Och hur bra är 1:53.28 egentligen? Det är 12 sekunder sämre än världsrekordet på herrsidan, Wilson Kipketers 1:41.11. Jämför det med 400 m. Vi kan inte jämföra världsrekorden, för Marita Kochs 47.60 på den sträckan anses ju även det vara ett fantastiskt rekord. Men om vi ser till dagens toppnivå, tror jag man kan säga att 44 blankt på herrsidan är ungefär lika bra som 49 blankt på damsidan, give or take någon halvsekund. Dubblerar vi skillnaden, hamnar vi på 10 sekunder på 800 meter, dvs. 2 sekunder mindre än skillnaden mellan Kratochvilovàs och Kipketers världsrekord.

Borde då skillnaden mellan mäns och kvinnors resultat vara större på 800 m än på 400 m? Jag tycker inte det. Den främsta skillnaden mellan mäns och kvinnors naturliga förutsättningar att utöva idrott ligger i mäns större produktion av tillväxthormon och därmed större förmåga att bygga muskler och styrka. Men muskelstyrkans betydelse avtar ju med sträckan: för en sprinter är det bra att ha mycket muskler för explosivitetens skull, men ju längre man ska springa desto mer oekonomiskt blir det. Kvinnor har i och för sig generellt mer underhudsfett än män, men med tanke på hur kvinnliga långdistansare brukar se ut kan jag inte tänka mig att den skillnaden utgör någon betydande nackdel på elitnivån. Därför tycker jag att en kvinnlig talang av Kipketers kaliber borde kunna slå Kratochvilovàs världsrekord – i alla fall om hon tränar lika hårt som tjeckoslovakiskan gjorde.

Nog sitter det i huvudet

Man kan glömma en persons namn. Man kan ha svårt att komma ihåg hur han eller hon såg ut. Man kan förlora alla minnen av personens manér, gester, språk, uppträdande, mentalitet, ja vad som helst som man fått tillfälle att notera om honom eller henne kan ha raderats ur minnesbanken. Men man kan aldrig glömma om det var just en han eller en hon. Den informationen finns alltid kvar. I alla fall är det så för mig. Jag kan inte erinra mig en enda person som jag träffat i hela mitt liv som jag över huvud taget har något minne av om vilken jag inte kan säga om det var en man/pojke eller en kvinna/flicka. Då har jag ändå under åtminstone ett decennium värjt mig mot alla försök att lyfta fram könet i sammanhang där det inte har – eller inte borde ha – någon relevans, vilket ju är de flesta.

Vad man minns och vad man glömmer är ju ett resultat av omedvetna processer, och den egenhet hos dem som jag tar upp här visar hur djupt rotat könstänkandet är och hur långt från jämställdhet (”könsindifferens”?) man egentligen är i sitt sätt att strukturera världen för sitt inre. Ja, man och man förresten, jag talar än så länge ur egen erfarenhet. Men jag kan inte påminna mig något tillfälle då någon sagt sig inte komma ihåg någon viss persons kön, så det gäller nog de flesta för det mesta i alla fall. Eller har jag fel?