Inte Aktuellt

Det tycks mig som om de flesta bloggare för det mesta anknyter sina inlägg till aktuella händelser. Varför, undrar jag. Att något pågår just nu är nyligen inträffat är förvisso ett skäl till att man börjar tänka på en sak, men det finns ju så många andra. De flesta av mina funderingar är i alla fall inte relaterade till något aktuellt alls, och i den mån jag går och tänker på nyheter har jag sällan hunnit tänka klart innan det upphört att vara nyheter. Visst är det mesta av det man talar om med folk i sin omgivning aktualiteter, men det är väl inte bara bra att det är så? Är inte de bästa umgängena man har de där man kan ta upp precis vad som helst som man råkat tänka på och velat diskutera med någon? Och när jag skriver här, varför skulle jag försöka ta rollen som något slags nyhetsmedium inom mina intresseområden? Nej, här, på min blogg, tänker jag skriva precis vad som faller mig in. Och även om jag i och för sig inte vet vilken läsekrets min blogg kan tänkas få, föreställer jag mig att den intresserar sig mer för sådant som är vältänkt och originellt men inte baserat på någon omedelbar aktualitet än vice versa.

Om dokusåpor

Dokusåporna verkar vara här för att stanna vare sig vi vill det eller inte. Bland dem som vill finns åtskilliga (åtminstone tillräckligt många för att TV-bolagen ska upplåta en stor del av tablåerna åt genren) som i serie efter serie engagerat fördjupar sig i ett antal okända medmänniskors öden och äventyr på deras väg till finalen. Bland dem som inte vill finns åtskilliga (åtminstone är de många som markerar denna ståndpunkt närhelst tillfälle ges) som ser hela fenomenet som en kulturell avart som de inte förstår hur folk kan slösa bort sina liv på.

Invändningen från medlemmar av denna senare kategori är ofta att ”allt är ju så riggat!” Även mina egna betänkligheter mot genren har i stort gått ut på detta. Men jämför med den fiktiva konsten: romaner, pjäser, filmer, etc. Där är allt påhittat. Från början till slut. Det är så riggat det bara kan bli. (Visst är ett och annat fiktivt verk verklighetsgrundat, men ”based on a true story”, brukar hur som helst inte ses som en fördel av konnässörerna inom respektive genre.) Som kontrast till detta är ju reality-TV uppbyggd kring verkliga människor som agerar utifrån sin egen vilja. Nog för att producenterna styr mycket, men till stor del är de förvecklingar som berör människor mest inte inskrivna i något manus utan organiskt utvecklade utifrån deltagarnas personligheter och programmets förutsättningar.

Egentligen brottas fiktionen och dokumentären med samma grundläggande motsättning mellan realism och dramatik. I det fiktiva verket måste karaktärerna framställas så att vi kan identifiera oss med dem eller åtminstone se dem som just karaktärer och inte skådespelare som läser repliker. På samma sätt måste intrigen göras tillräckligt logisk för att den utifrån vissa av inramningen givna förutsättningar (”han kan se döda människor”) ska kännas trovärdig. Dessa är drivkrafter för realism. Å andra sidan kräver vi också av filmen/romanen/pjäsen för att den ska kännas som värd den tid den tar i anspråk att den ska vara medryckande, angelägen, begriplig och händelserik. (Egentligen är det skumt som 17 att vi överhuvud taget engagerar oss i en historia som vi vet är påhittad, men det får bli ämnet för ett senare inlägg här.). Och sådan är ju sällan verkligheten.

I dokusåpan behöver realismen inte ingjutas i produktionen; den finns där från början. Det svåra är istället att inom en kort tidsrymd frammana dramatik som inte bara är medryckande och angelägen utan kan fångas av kamerorna och presenteras på ett begripligt sätt. Och knepen för detta känner vi till: Skapa nervositet och misssämja med utslagstävlingar, öka konfliktbenägenheten med mat- och sömnbrist, gör det svårt att sätta problem i perspektiv genom internering i en avskild miljö, etc.

En särskild svårighet är få den dramatik som skapas som en följd av detta att kännas angelägen. Konflikterna och personernas känslor kring dem framstår ofta som banala. Jag tror inte att det behöver tyda på en brist på ”realism” (eller vad ska man kalla det), för känslorna och förvecklingarna i en vanlig människas liv skulle nog i de flesta fall verka rätt banala för en utomstående. Snarare kan man säga att det är konsten som i viss mån är förljugen i sin brist på banalitet. Woody Allens klassiska aforism, ”life doesn’t imitate art, it imitates bad television”, blir bara alltmer sann (fast imitationen ska väl egentligen gå åt andra hållet, men det blir krångligt att uttrycka i en oneliner).

Nåväl, dokumentären och fiktionen befinner sig alltså vid olika punkter på samma skala svarande mot olika kompromisser mellan dramatik och realism. Föreställ er nu att fiktionen inte hade varit uppfunnen vid tiden för televisionens intåg. Vi skulle förr eller senare få dokumentärer av det slag vi nu kallar dokusåpor. I sin iver att öka dramatiken i sina dokumentärserier skulle producenterna hitta allt mer raffinerade metoder för att få deltagarna att agera på ett sätt som de normalt inte skulle göra – vilket samma personer som förkastar dokusåpan idag skulle se på med stor förfäran Till sist skulle någon komma på idén att helt enkelt tala om för deltagarna vad som skulle hända och låta dem improvisera fram ett agerande utifrån det. Om det föll väl ut, skulle man snart experimentera med att avskaffa improvisationen också och börja förse deltagarna med repliker. Detta skulle hela tiden vara känt för TV-tittarna. Många skulle välja bort ett sådant utflippat program, men några skulle acceptera den förlorade veklighetsförankringen som ett pris för den fascinerande dramatiken som man skulle få bevittna. Så småningom skulle man i denna mycket speciella programtyp börja ge deltagarna påhittade namn och bakgrunder – och med det skulle fiktionen ha uppstått ”från andra hållet”. Hur tror ni nu att det skulle ha setts av samma människor som förargar sig över dokusåpor idag? Som en nyfunnen väg till lycka och visdom? Eller som ännu ett bevis på samhällets förytligande och kulturens förfall?

Jag tror att stora möjligheter skulle öppna sig, om vi slutade ifrågasätta dokusåpan som konstruktion – utan att för den skull upphöra att kritisera det som är dåligt. Dokumentären har en stor potential som konstform., men den kan man inte se om man inte är beredd att utforska gränslandet mellan fiktion och dokumentär. Nu är det väldigt mycket antingen eller: antingen är det fiktion, och då ska det minsann vara påhittat, eller också är det dokumentär, och då får det inte vara det minsta regisserat. Visst finns det exempel på genreöverskridande – däribland Michael Winterbottoms In This World (om jag förstått det rätt; jag har tyvärr inte sett den) – men de är än så länge exceptionella. För att de ska kunna bli mer än kuriösa formexperiment fordras, tror jag, en förändrad inställning hos publiken.

Så dör vi nöjdare - eller?

Systembolaget gör återigen ett debattinlägg medelst helsidesannonser i svensk dagspress. Efter "Hej alla nyliberala!"-kampanjen är det nu EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso som får en trevlig hälsning. Och just det, brevet/annonsen har också publicerats i Financial Times. Och om Barroso inte nöjer sig med det, kan han titta på den påkostade reklamfilm som Bolaget låtit spela in (med Pernilla August som berättare). Tja, vad ska man säga? Det är väl inte fel att de får förklara sig. Man kan möjligen invända att det är lite ojuste mot de meningsmotståndare som inte har ett detaljhandelsmonopol att finansiera sina kampanjer med, men fri konkurrens har ju aldrig varit Systembolagets melodi.

Men det var inte ett behov att spy galla som föranledde detta inlägg. Nej, det var en tankegång som annonsen initierade: Hur vet vi om det är bra eller dåligt att konsumtionen ökar? Vi vet ju en del om skadorna, och det är försås bara dem Systembolaget talar om. WHO har enligt dem uppskattat kostnaderna för alkoholens skadeverkningar till 2-5% av BNP i EU. Det var inte så lätt att hitta uppgiften i någon WHO-rapport, men här finns den: http://www.euro.who.int/document/E67946.pdf. Det visar sig, som jag misstänkte, att man då räknat med minskad produktion pga sjukdomar och för tidig död. Det faktum att folk inte arbetar kan bara ses som en kostnad för samhället, om utgångspunkten är att människor inte arbetar för sin egen skull utan för att det är något de är skyldiga samhället. (Någon som har siffror beräknade på ett vettigare sätt?)

Men den synen väntade jag mig alltså, så det var inte det jag började tänka på utan, som sagt, hur vet man om det är bra eller dåligt att konsumtionen ökar? Hur vet vi om det är bra eller dåligt att konsumtionen av kaffe ökar (om den nu gör det)? TV-apparater? Tja, det finns ju egentligen inget sätt att mäta nyttan. Någon kanske tänker att man kan titta på hur mycket folk är beredda att betala för något, och det är ju klokt i så fall. Det säger i alla fall något om vilka varor konsumenten valt bort såsom mindre nyttiga för honom eller henne. Därför antar vi normalt att konsumtionen av en vara ökar för att folk får ut mer av sina liv med mer av den varan och därför köper den istället för att spara pengarna, gå ner i arbetstid eller köpa något annat (om vi har tillväxt). Men det här förutsätter ju att folk är någorlunda rationella och kan bedöma vad som gör deras liv bättre. Så måste ju inte vara fallet, men frågan är varför de borde vara mindre rationella när det gäller alkohol än när det gäller annan konsumtion. Varför är det inte naturligt att anta att ökad konsumtion av alkohol leder till mer nytta/glädje/lycka? Det finns stora risker med alkohol, men vad är det som säger att folk gör en felaktig bedömning när de betraktar fördelarna som övervägande? Lägg märke till att det faktum att våra intuitiva riskbedömningar generellt är ganska oskarpa inte säger något om åt vilket håll beteendet skulle föskjutas om bedömningarna blev skarpare. Det finns säkert många som överskattar risken att bli alkolist av att dricka vin till maten eller köra av vägen vid lätt rattonykterhet - precis som det finns folk som underskattar desamma. Detta bör man ha i åtanke när det talas om att information är ett trubbigt instrument för att få folk att dricka mindre.

Men återigen; hur kan vi veta om det är bra eller dåligt? Och hur förhåller vi oss i brist på vetskap? Det känns som om det är rimligare att tro att det är bra än att det är dåligt, men ni håller kanske inte med?

Och i allmänhet: skadorna måste man naturligtvis ta allvarligt på, men hur ska vi se på alkoholens värde för mänskligheten? Som en lyckobringare? En farsot? Skulle ni hellre leva i en värld där alkohol inte fanns? Alkoholen har penetrerat så många delar av vår kultur att det blir svårt att föreställa sig. Skulle vi ägna oss åt andra droger då, eller skulle man anstränga sig mer för att hitta alternativa sätt att berusa sig, släppa sina hämningar, etc.? Jag är osäker.