Bergman och döden

Känner ni till tankegången som till slut betvingade Ingmar Bergmans dödsrädsla? Han genomgick en operation för någon åkomma, och i samband med det var han medvetslös en ganska lång tid, ett par dygn eller så. När han vaknat tänkte han på sin upplevelse av det hela: i ena stunden fanns han, i nästa var han borta, och sedan var han tillbaka igen. Han tänkte då att döden ju inte var annat än detta: i ena stunden finns man, i nästa inte. Och det var ju inte så dramatiskt.

Min egen reflektion över detta är att hans upplevelse i dess för sammanhanget väsentliga delar inte skiljer sig från den vi alla har varje natt när vi somnar. Och däri finns en besynnerlighet. Inte i Bergmans slutsats men i det faktum att den är så svår att nå. Om döden, utifrån vad vi vet om den, som upplevelse kan jämställas med något av det mest triviala man kan tänka sig, hur kan det då komma sig att den framstår som så obegriplig för oss? Eller är det kanske så att vi egentligen inte vill begripa? Är det insikten att det liv vi har är vårt enda och att det har ett slut som måste fördunklas på något sätt? Kanske är det så, för själva döden, om den nu inte är mer än den tycks vara, är ju inte mycket att vara rädd för eller förundras över.

Och nu har han alltså dött. Han har somnat och kommer inte att vakna igen. Det finns inte mycket att säga om det. Ingenting.

Frivillighet och samhällets kollaps

När man förfäktar idén att staten skulle kunna finansieras på frivillig väg (eller på ett liknande sätt att det vi kallar välfärd skulle kunna finansieras på frivillig väg utanför staten), kan man vara mer eller mindre framgångsrik i sin argumentation. Men hur väl man än argumenterar för detta möter man ändå allt som oftast invändningen att det inte räcker att det är mycket sannolikt att folk skulle bidra i tillräcklig utsträckning. Det måste finnas en mekanism, anser man, som garanterar detta, och eftersom det inte finns någon sådan i ett samhälle byggt på frivillighet, infinner sig kravet på tvångsmässig finansiering som följd.

Men den typen av garantier kräver vi normalt inte att samhället ska vara konstruerat för att ge. Vad skulle till exempel hända om alla människor helt plötsligt sa upp sig från sina jobb? Det har de ju all rätt att göra. Samhället skulle braka sönder allt eftersom uppsägningstiderna började gå ut. Det är osannolikt, men det skulle kunna hända. Och vi behöver ju inte ta till ett så extremt exempel. Det skulle räcka om låt säga tre fjärdedelar sa upp sig, kanske för att flytta till något land i EU med lägre skatter. Det skulle bli ett fullkomligt kaos.

Ändå finns det ingen lag som förbjuder eller utesluter den möjligheten. Det finns inget skäl att ha en sådan, eftersom det är så osannolikt att skulle hända. I Östeuropa under kommunisttiden var det ju inte det, så det är uppenbarligen inte kontextoberoende. Men i det samhälle vi lever i och i vad vi har skäl att tro att det kan utvecklas till i vår livstid, är det tämligen säkert. Om förutsättningarna ändrades på något väsentligt sätt, skulle vi få ta den här risken i beaktande på allvar. Då skulle vi få ställa de moraliska konsekvenserna av arbetstvång mot en påtaglig risk för en samhällelig kollaps.

På samma sätt, om betalningsviljan till en stat visade sig så låg att inte ens en minimal stat kunde finansieras på frivillig väg, skulle vi få ompröva frivilligheten i ljuset av de förutsättningarna. Om vi emellertid kan övertyga oss själva om att det scenariot kan göras mycket osannolikt, är det alls inte nödvändigt att villkora ställningstagandet för ett samhälle byggt på frivillighet med en garanti för att det fungerar helt oberoende av hur människor agerar.

Grundproblemet i klimatpolitiken

Som jag sagt förut är det i grunden inte särskilt svårt att lösa klimatproblemet – i alla fall vad gäller den politiska delen av lösningen. En global koldioxidskatt, som vad jag förstår inte behöver vara högre än den vi redan har i Sverige, är allt vi behöver för att åstadkomma en acceptabel utveckling av den globala medeltemperaturen. Intäkterna som en sådan skatt ger fördelas lämpligen mellan de länder eller regioner som påverkas negativt av klimatförändringarma. Allt därutöver är onödigt och – i de fall det rör sig om regleringar – skadligt. Man kan visserligen tänka sig ett utsläppshandelssystem som ett alternativ till skatt, och de båda alternativen har sina för- och nackdelar (som Mikael Ståldal diskuterar), men det är en likvärdig typ av reglering tycker jag. Det är samma sak om vi väljer det tillvägagångssättet: det är fullt tillräckligt.

Varför blir då detta ändå ett så stort problem? En svårighet som funnits länge är ju att vissa länders regeringar förnekat eller i alla fall inte litat på sambandet mellan användning av fossila bränslen och klimatförändringar. Men så är det inte längre. Nu har även USA:s regering anslutit sig till dem som accepterar sambanden och ser behovet av politiskt ingripande. Så vad är det för problem som återstår? Vad är det som hindrar oss från att nå en politisk lösning som framstår som rimlig för en bred majoritet av världens länder?

Jag tror det största hindret mot att lösa klimatproblemet är föreställningen att den som släpper ut mycket idag (en individ, en stat, en sektor) har något slags rätt att göra det i framtiden också. Därifrån kommer idén att länder ska minska sina utsläpp procentuellt från något godtyckligt valt utgångsår, vilket utvecklingsländer motsätter sig – med all rätt. Därifrån kommer tanken att energisektorn inte ska drabbas av lika hårda restriktioner på CO2 som andra sektorer. Ur det följer i sin tur att energisektorn istället ska sönderregleras med subventioner och andra incitament för förnyelsebara energiformer. Därifrån kommer också åsikten att transportsektorn ska regleras separat, eftersom dess bidrag till de totala utsläppen ökat på senare år (till denna åsikt bidrar nog också okunskapen om hur liten transportsektorns del egentligen är: 14% totalt, vilket kan ställas mot energins 24% och skogsavverkningens 20%). Vad transporterna anbelangar kommer tanken också in på så sätt att man inte vill reglera enbart genom bränslepriset, eftersom det skulle drabba glesbygden. Sammantaget är föreställningen som jag tar upp här troligen huvudskälet till att det inte går att nå politisk enighet kring regleringar för begränsning av utsläpp av växthusgaser och därför också orsaken till all irrationell politik som istället förs på området.

Att jag motsätter mig den synen betyder inte att jag tycker att de länder, sektorer, etc. som släpper ut mycket idag inte ska få göra det i framtiden. De får göra det om de kan betala för utsläppen. Om alla utsläppskällor behandlas lika i det avseendet, kommer de att finnas kvar (eller växa fram) som ger mest värde för människor. Kanske (troligen?) skulle USA även i närvaro av en adekvat koldioxidskatt (alt. ett dito utsläppsrättssystem) släppa ut betydligt mer per capita än de flesta andra regioner. Det skulle i så fall vara en konsekvens av att amerikaner i gemen producerar mycket av saker som människor i resten av världen uppskattar och därför betalar mycket för, så att amerikanerna har råd att betala för sina utsläpp. Kanske kommer flygets andel (idag 2%) att öka; ja kanske kommer flygets utsläpp rentav öka i absoluta tal, helt enkelt därför att människor får ut mycket av att resa.

Nu finns det ju ett rimligt skäl att ta hänsyn till historiska utsläpp, och det är att människor har byggt upp sina liv och företag har investerat under förutsättning att vissa villkor ska råda. Av rättviseskäl kan man inte utan vidare ändra de förutsättningarna. Men det här är ingen ovanlig situation i miljöpolitiska sammanhang. Man får som vanligt göra en politisk bedömning av hur fort nya villkor kan fasas in och vilken kompensation de som drabbas av förändringen ska ha rätt till. Det är förstås ingen enkel bedömning att göra, och det skulle nog kunna bli föremål för omfattande debatt i koldioxidfrågan, men oavsett vart en sådan debatt skulle leda, skulle utfallet vara väsentligt bättre än det som dagens förvirrade debatt och hysteriska regleringsiver ger upphov till.