Två föreställningar - tre reflektioner

Igår kväll såg jag Cullbergbaletten som uppträdde på Göteborgs Stadsteater under Göteborg Teater och Dans Festival (suck, vilken särskrivning). Det var nästanpremiär – premiären var i fredags – på två föreställningar (eller var säger man i balettsammanhang?): Blanco av koreografen Johan Inger och End av Sidi Larbi Cherkaoui. Tre reflektioner:

1. I båda (de helt disparata) delarna förekom slagsmålssekvenser. Båda gångerna började stora delar av publiken (nästan hela?) att skratta trots att det vad jag kunde förstå inte fanns någon egentlig komik i scenerna. Det var förstås inte så likt verkligt våld som när stuntmän ägnar sig åt det; det var dans, och det fanns ingen ambition att lura våra sinnen. Men inom den teatrala diskurs som gällde var det våld, och det var inget mer symboliskt eller låtsat med det än något annat som hände i föreställningarna. Så vad skrattade folk åt? Överraskningsmomentet? Försvarsmekanism? Eller var koreografin utformad för att vara
komisk, bara det att jag inte såg det så? I så fall riktar sig frågorna istället till koreograferna. Varför ge oss ett av få lättsamma andrum i en i övrigt tät och allvarligt menad föreställning just i en våldsscen?

2. Varför är man alltid så mån om att ge balett ett intellektuellt innehåll? Igår hade jag inte läst programmet när jag såg föreställningarna; jag hade läst något kort i festivalkatalogen, men det var mer än en vecka sedan och glömt. Nog försökte jag till en början göra tolkningar av skeendena på scenen, och jag storttrivdes redan då, men upplevelsen blev starkare i takt med att jag lyckades frigöra mig från de tankarna.. Men det var svårt att göra det, för det fanns uppenbart ett innehåll, en tankegång, ett budskap – eller vad det nu var, och om jag inte tog till mig det, skulle jag ju gå miste om en del av behållningen. Vad jag då frågar mig är varför koreograferna känner sig tvungna att hänga upp sina rörelsekreationer på dessa intellektuella strukturer. Jag säger ”tvungna” därför att åtminstone i Blanco var dansen stundtals så hänförande vacker att ögonen tårades, och varje försök att se rörelserna som representationer av resonemang eller budskap skulle vara ett sätt att förminska dem och därmed upplevelserna de skänker. Och ändå görs det. Faktum är att jag under pausen, efter denna Blanco, råkade höra en annan besökare läsa högt ur programmet, och jag tyckte att koreografens ord om föreställningens innebörd utgjorde en rätt ovärdig och störande inramning.

Det behöver alls inte vara fel att uttrycka ett budskap eller en fundering med dans. Jag bara undrar varför det alltid måste vara så – varför dansen alltid måste ha något slags relevans utanför dansen själv och våra upplevelser av den för att motivera sin existens. När jag skriver ”alltid” ska det förstås utifrån min mycket ringa erfarenhet av modern dans, som huvudsakligen begränsar sig till tv-föreställningar jag sett och recensioner jag läst. Ni får alltså gärna rätta mig om jag har fel, men det är mitt intryck att detta krav på intellektuell barlast nästan alltid finns där i modern balett.

Jämför detta med musiken, särskilt den instrumentala. Den ber inte om ursäkt för sig. Den bara finns där och förgyller tillvaron för oss utan att ha några som helst anspråk på att kunna påverka eller ens spegla världen i övrigt. Om den ändå gör det, är det mest en bonus, kanske inte ens en påtänkt sådan. Varför har musiken fått detta privilegium? Visserligen brukar Ingmar Bergman säga att filmen har en likhet med musiken i det att den talat direkt till känslorna utan att passera förnuftet (jag minns inte hans exakta formulering), men där har han väl bara delvis rätt? Den gör det i och för sig, men vi kräver också av den att den ska tala till förnuftet. I Bergmans egen produktion är inledningen av Persona det enda undantag jag kan komma på, om vi talar om sekvenser om mer än några sekunder. Det finns väl också ett och annat undantag inom bildkonsten och litteraturen (man kan ju tänka på dadaismen till exempel; musikvideor kan också i vissa fall räknas hit), men de är ju just undantag.

Kanske föreslår någon som förklaring att instrumentalmusiken intar en särställning i sin brist på påtaglig mänsklig närvaro (tja, mindre påtaglig i alla fall). Jag tror dock inte att det har med det att göra, för de flesta av oss kan med stor behållning lyssna på en sång på ett för oss okänt språk eller sång som vi inte lyckas höra orden av. Vad beror det på? Varför är det så mycket svårare att njuta av en dikt eller en koreografi utan att behandla den med förnuftet? Kanske är vi rädda för att då känna oss lite ointellektuella. Ord som onani och pornografi gör sig påminda som metaforer vi ofta använder för egennyttiga handlingar, och det bär ju emot att dra konstens skönhet i sådan smuts (som vi, lite slarvigt eller oreflekterat, tenderar att se dessa företeelser som). Då – om min förmodan är riktig – kvarstår ändå frågan varför vi accepterar det när det gäller musik. Möjligen är det bara för att den funnits så länge att vi tagit dess roll som självändamål eller njutningsmedel för given och aldrig reflekterat över hur det påverkar dess värde som konstform. Kanske kommer någon att påtala detta och försöka få oss att avstå från musik utan budskap och mening. Måtte vi stå rustade då!

3. Vad är det för vits med alla dessa inropningar? Jaja, aktörerna måste få uppskattning, men det hela känns så inövat och påklistrat att jag undrar om det verkligen fyller den funktionen. Jag menar, vad får de medverkande egentligen för information om publikens nöjdhet, när applåderna ändå alltid pågår tills lyset tänds? Kan inte någon komma på något bättre sätt att visa uppskattning? Igår till exempel rörde mig den första föreställningen betydligt mer än den andra. Hur skulle jag ge uttryck för det? Kan de inte ha en enkät eller nåt som man får fylla i?

Förutsättningar och prestationer

Efter att ha sett Susanna Kallur vinna EM-guld på 100 m häck tänker jag bara: Jäkla tur att man inte är enäggstvilling! För tänk själva, hur ska Jenny Kallur förklara bort det faktum att hon bara slutade sjua medan systern segrade? Inte för att det är ett dåligt resultat som i något annat fall skulle behöva förklaras bort. Alls inte, men jämförelsen är ju oundviklig. Vad skulle hon kunna säga? ”Ja, alla har ju olika förutsättningar…” Nej, jag tror inte det. Det är samma genetiska material och samma uppväxtsförhållanden för de båda, men ändå så olika prestationer. Det finns ingenting som man kan peka på – vad jag vet i alla fall – som skulle göra det omöjligt för Jenny att vara lika bra som Susanna. Det verkar vara en ofrånkomlig slutsats att Jenny Kallur helt enkelt inte är alls så bra som hon skulle kunna vara – vad det nu kan bero på (dålig kost, bristande engagemang, slarvig träning…) Så är det kanske för de flesta av oss, men alla utom enäggstvillingar som söker sig till samma bransch slipper konfronteras med bevis på det.

Nästa fråga är ju om det är bra för oss. Jenny Kallur kanske sporras till att prestera mycket mer än hon annars skulle ha gjort just tack vara att systern visar hur stor hennes potential är, medan många av oss andra slår oss till ro med våra svaga prestationer och förklarar dem med att vi inte hade förutsättningar för att lyckas bättre. Är det i längden bra att ha det försvaret att ta till? Jag är tveksam, men Jenny Kallurs fall, som tycks mig utgöra en exceptionell motsats till detta, framstår som lite svår att hantera. Det skulle vara intressant att höra hur hon ser på det. Någon som vet?

FYI

Jag noterar att Jenny Travis på sin blogg utmanar mig ("Blogg Dizz"?) att lista några saker här. Tja, det kan jag ju göra, men jag måste lite förläget konstatera att jag kommer till korta på några punkter, som ni kan se nedan.

4 arbeten som jag haft i mitt liv (inkl. nutid):
1. Diverse fabriksarbete på Genevads Skylt
2. Doktorand på Tillämpad Fysik, Chalmers
3. Ingenjör på Volvo Personvagnar
4. –

4 filmer som jag kan se om och om igen:
1. Smultronstället
2. Glengarry Glen Ross
3. Taxi Driver
4. Blade Runner

4 städer som jag bott i:
1. Laholm
2. Göteborg
3. Ann Arbor
4. –

4 tv-serier jag gärna ser:
1. Seinfeld
2. Sopranos
3. The Shield
4. Buffy och vampyrerna

4 ställen jag vill åka till:
1. San Francisco
2. Toscana
3. Rom
4. Barcelona

4 webbsidor jag besöker dagligen
1. aftonbladet.se
2. dn.se
3. imdb.com
4. JohanNorberg.net

4 favoriträtter:
1. Grillade kycklingben
2. Rotmos och fläsklägg
3. Hjortstek
4. Kroppkakor

4 ställen där jag stortrivs:
1. På dansgolvet (disco)
2. På tartanbanan
3. På museet
4. I sängen

4 vänner som jag tror kommer svara:
1. –
2. –
3. –
4. –
Äh, jag har inte en aning om vilka som läser den här bloggen, om ens någon. Jo, Mikael Ståldal gör det nog, men han var ju redan utmanad.

Svammel om idrottsturism

Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson slår med anledning av det stundande friidrotts-EM ett slag för offentlig finansiering av stora idrottsevenemang. Som ett, som hon anser, bra exempel lyfter hon fram just friidrotts-EM till vilket regeringen till slut bestämde sig för att ge ett bidrag på 10 miljoner. ”En bra affär för staten som förväntas få minst 100 miljoner i skatteintäkter” fastslår hon utan vidare. Kan det vara så bra? Skulle staten till och med kunna lägga 100 miljoner på friidrotts-EM utan att det kostade skattebetalarna något? Nej, inte på långa vägar, och det är inte för att uppskattningen 100 miljoner i skatteintäkter inte stämmer (det vet jag inte), utan för att det bakomliggande resonemanget är grovt felaktigt. I själve verket är det ett klockrent exempel på ”det man ser och det man inte ser”, som 1800-talsekenomen Frédéric Bastiat kallade det. Och det är inte så lite anmärkningsvärt att man än idag kan komma undan med det (jag har sett åtminstone en (socialdemokratisk) ledarskribent svälja resonemanget med hull och hår).

Vad är då felet i resonemanget? Felet är att det bortser från undanträngningseffekter (eller har jag blandat ihop termerna här?). Staten lägger en viss summa pengar på att göra det mer attraktivt att turista i Göteborg (t.ex. se till att ett idrottsmästerskap arrangeras här). Turisterna kommer (om det nu går enligt planerna), och de spenderar en betydligt större summa pengar än så. Av denna betydligt större summa går uppemot hälften till skatt (moms 20%, punktskatter på alkohol och tobak samt arbetsgivaravgifter för extraordinarie personal), och det är inte alls konstigt om skatteintäkterna skapade härvidlag vida överstiger den summa staten satsat. Precis hur stora intäkterna blir är en empirisk (ekonometrisk) fråga, men det råder inget tvivel om att det fungerar på det här sättet.

Vad som inte är så uppenbart men lika logiskt odiskutabelt är att de pengar som genom statens ingripande spenderas i Göteborg i stort motsvaras av minskningar av konsumtionen på andra håll och därmed förknippade minskningar av skatteintäkterna. Pengarna som spenderas i Göteborg representerar ju värden som skapats eller kommer att skapas oberoende av om EM hålls här eller inte. Spenderas de inte här, spenderas de någon annanstans (i princip kan man ju tänka sig att konsumtionsbenägenheten (i motsats till sparbenägenheten) ökar pga. av turisminvesteringarna, men det är en så marginell effekt att vi kan bortse från den här). Det blir alltså en mängd alternativa konsumtionsaktiviteter som inte äger rum som en följd av regeringens omdirigering av penningflödet: några uteblivna övernattningar på Stadshotellet i Hallsberg, några osålda grillskivor på Ica Maxi i Eksjö, ett inställt singelmingel i Karlstad, etc. Till skillnad från ett tidsbegränsat uppsving i den turismrelaterade kommersen i Göteborg (”det man ser”) är dessa effekter alltför diffusa i tid och rum för att någonsin kunna mätas (”det man inte ser”), men vi kan vara säkra på att de finns där.

Nå, ”i stort” skrev jag ovan, och nu ska jag förklara vad jag menar med det. De pengar som läggs på att locka turister till Göteborg har ju fått det alternativet att framstå som åtminstone något bättre än de alternativen som turisterna annars skulle ha valt. Skillnaden kan i princip vara hur liten som helst, men den kan inte vara lika med noll; det ligger i valets natur. Därmed har de fått ett lite större värde (t.ex. för att de kunnat titta på friidrotts-EM när de är här) för sitt arbete än de annars skulle ha fått. Det ökar nyttan, och torde leda till en viss ökning av arbetsbenägenheten och följaktligen skatteintäkterna. (Lägg märke till att statliga subventioner riktade mot singelmingel i Karlstad skulle få samma effekt). Det är den ökningen som ska ställas mot skattepengarna som lagts på att stödja turismen, inte den totala summan pengar som kanaliseras om genom bidraget.

Men, invänder någon, det kan väl hända att en noggrann kalkyl skulle visa att satsningen faktiskt lönar sig, om vi räknar på det sättet också? Jo, det är ju inte omöjligt, men då ska det göras klart för envar att det är denna marginalvinst det handlar om och inget annat. Att staten skulle få igen satsningen tiofalt, som rubriken till Mattssons artikel säger, är bara fantasier. För det andra – och det här är minst lika viktigt – om det verkligen förhåller sig så att det lönar sig, finns det ändå inget skäl för staten att engagera sig i detta. Är det lönsamt, i bemärkelsen som jag beskrivit ovan, att stödja turismen på det här sättet, kan det privata näringslivet stå för den satsningen och låta skattebetalarna slippa. Det är ju i första hand företagen som får intäkterna från turismen, så det är helt i sin ordning att det är de som betalar för att få hit turisterna. Det här är både ett moraliskt krav – grundat på att sådana satsningar inte tillhör statens legitima uppgifter – och ett mer snävt ekonomiskt krav – grundat på att en fri marknad normalt är bättre än staten på att styra kapital mot lämpliga investeringsobjekt. Man skulle i och för sig kunna tänka sig en situation där transaktionskostnaderna för att samordna en sådan satsning från det privata näringslivet skulle bli alltför höga, så att därför endast staten skulle ha förmågan att få fram pengarna, men det är inte den situationen vi har. Näringslivet är redan organiserat och satsar genom sina sammanslutningar redan pengar på turism. Det är bara att låta dem göra det fullt ut.

Kanske tänker ni att det jag skrivit ovan förutsätter att turisterna är svenskar. Vad händer om vi lockar turister från utlandet? Nu tror jag visserligen att det främst är svenska turister som kommer hit för friidrotts-EM, men det är ju en invändning av mindre principiell betydelse. (Och finansiärerna hoppas ju på att arrangemanget ska ge ökad turism även framgent. Försök förresten erinra er värdstäderna för de tre senaste europamästerskapen i friidrott.)

Resonemanget blir hur som helst i grunden det samma, bara lite mer komplicerat. De pengar som utlänningar spenderar i Göteborg som en följd av turisminvesteringarna skulle ju troligen inte hamna i Sverige, om dessa investeringar inte gjorts och därför inte ge några skatteintäkter till den svenska staten. Men undanträngningseffekterna finns ju där likafullt. Innehavaren av tingeltangelaffären som säljer ett Gustav Adolf-snapsglas för 100 kronor till en tysk turist blir ju inte 100 kronor rikare utan måste lägga kostnaderna för hyra, personal och naturligtvis inköpet av glaset på priset innan det kan bli tal om någon vinst. Om vinsten är 10%, betyder det att 90 kronor annars kunde ha gått till butiksinnehavarens egen konsumtion eller till investeringar i andra näringar (genom att sparas och därmed kanaliseras till kapitalmarknaderna), vilka förstås också skulle generera skatteintäkter.

Huruvida det var bra för samhället att det var just turism som dessa 90 kronor gick till hänger på hur stor vinsten blir, inte på hur mycket pengar turisten får betala. Denna vinst – 0, 5 eller 10 kronor till exempel – ska jämföras med vad dessa 90 kronor kunde ha genererat för avkastning vid annan användning, kanske 3 kronor. Om vinsten är 10 kr, har alltså samhället som helhet (svenskarna som kollektiv) vunnit 7 kronor på att Göteborgsturismen främjats. Den sammanlagda vinsten för samhället för hela evenemanget får man genom att summera alla dessa skillnader mellan nettointäkten på turismen och avkastningen från den alternativa aktiviteten. Den summan, om den nu går att uppskatta (jag antar att man kan göra det genom att utgå från räntan), ska jämföras med de 10 miljoner staten satsat.

Jag skrev huvuddelen av den här posten igår, sporrad av Karin Mattssons ovan refererade artikel. Föga anande jag då att det just idag skulle komma en artikel på DN Debatt med ungefär samma budskap som Mattssons men betydligt mer aggressiv i sin argumentation. Man lyfter fram fotbolls-VM i Tyskland som positivt exempel: ”De utländska besökarna spenderade tillsammans över fem miljarder kronor i Tyskland under VM.” Som om den siffran i sig skulle säga något! Jo, den säger att det rör sig om stora summor, men om det är bra eller dåligt med tanke på vad kalaset kostade går inte att uttala sig om utifrån det.

Nåväl, det är dags för mig att sluta tänka på denna trista sida av evenemanget och förbereda mig för den idrottsliga högtid som infaller när europamästerskapet i den sport jag älskar över alla andra ska avgöras här i vårt lilla Göteborg. Imorgon klockan 10.00 på Ullevi smäller det. Jag kommer att vara där!