3. "Om dokusåpor"

På tredje plats finner vi den här posten, den näst första, publicerad nästan på dagen för fem år sedan. Texten bygger på en stark tes; det tycker jag fortfarande. Och det är förstås ingen tillfällighet att just detta blev en av de första posterna. Överlag fanns det väl under de första åren ett lager av ämnen som jag redan hade hyfsat genomtänkta och därför kunde göra till bloggtexter utan stora doser ansträngning och inspiration. Det är förmodligen också ett skäl till att kvaliteten hos texterna de senaste två åren, som ni säkert alla noterat, har varit något lägre än den var i början (men det finns nog fler).

För att återgå till denna post om dokusåpor (finns det någon som använder det ordet längre?) finns det en sak som jag i efterhand är lite osäker på:

”Dokumentären har en stor potential som konstform., men den kan man inte se om man inte är beredd att utforska gränslandet mellan fiktion och dokumentär.”

Vad var det jag egentligen menade att man skulle hitta i det där gränslandet? Kan det inte vara så att dokumentären, om den tar tillbaka sitt löfte om något slags autenticitet, också förlorar sin främsta styrka? I alla fall var det en sak jag tänkte efter att ha läst Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende, där författaren i efterordet förklarar att en av personerna i boken – han säger inte vem – är påhittad. Det kändes som om en stor del av värdet gick förlorat i och med det.

En huvudpoäng med det dokumentära är ju att man gör anspråk på att ge åtminstone en bild av sanningen. Den bilden kan ifrågasättas av andra såsom förljugen, iscensatt, orepresentativ etc. – och den möjligheten är en del av samma poäng. Om emellertid dokumentären har försetts med ett fiktivt inslag – speciellt ett som inte enkelt kan identifieras och extraheras – har verket skaffat sig ett slags immunitet mot kritik avseende själva sanningsenligheten. Anspråket på sanning blir då väsentligt mycket svagare, och dokumentären får helt stödja sig på övriga förtjänster.

Och det kan den väl i och för sig lyckas med, men den måste då konkurrera med den manifesta fiktionen (eller vad vi nu ska kalla det vi normalt menar med fiktion) med sin tillrättalagda dramaturgi. Det är kanske inte så konstigt att rätt få har försökt sig på det.

Från andra hållet – alltså att öka det dokumentära inslaget i fiktionen – har ju utvecklingen dock fortsatt. Inte minst har vi den speciella ”found footage”-genren inom skräckfilmen med filmer som Quarantine och Paranormal Activity. På TV-sidan har vi ju serier som The Comeback med Lisa Kudrow och svenska Ulveson och Herngren. Men ja, fortsatt och fortsatt förresten, jag ser nu att båda dessa TV-serier spelades in innan jag skrev bloggposten ifråga. Det skulle alltså kunna vara så att det inte finns så mycket mer att hämta där. Men jag har svårt att tro det.

4. "Toffelhjältarna - hur roliga är de egentligen?"

Den fjärde bästa bloggposten är den här från december 2006. Tesen är såvitt jag vet tämligen originell, och jag kan inte se några direkta svagheter i resonemanget. Ämnesvalet förde dessutom med sig en för bloggen välbehövlig utvidgning av motivkretsen, och det ger posten en självklar plats på listan.

Språket är jämnt i nivå och ton men i enskilda fraser (”normalt sakernas tillstånd”) lite omotiverat komplicerat. En annan svaghet är den totala bristen på exempel, som gör att texten vilar tungt på antagandet att läsaren kan anknyta till egna erfarenheter utan något särskilt att associera till. Jag vet därför inte hur bra den funkade i allmänhet, även om i alla fall en läsare kunde relatera till den.

5. "Talmystik i klimatfrågan"

För att uppmärksamma att The Pilotwave fyller fem år ska vi alltså utse de fem bästa posterna sedan starten. På femte plats har vi den här från december 2008.

Vad gäller kompositionen kan jag väl tycka att inledningen är lite torftig och trög, men det tar sig ett par stycken ner, och det artar sig till en fin logisk kedja med fakta utströdda på behövliga platser. Rubriken är också ganska slagkraftig och dessutom i harmoni med den, som jag tycker, motiverade raljerande ton texten i vissa delar antar.

Angelägenheten är det ju verkligen heller inget fel på. Det handlar om ett vägval med stora konsekvenser för Europa, i alla fall om politikerna känner sig bundna av beslutet de fattat. Ifråga om originalitet tycker jag också posten står sig väl. Jag kan inte påminna mig att någon inom den del av det mediala landskapet som jag kan överblicka framförde samma sak utan att också ifrågasätta att det alls finns ett behov av att begränsa klimatpåverkan.

För det borde någon ha gjort. Att till och med vettiga politiker som Christoffer Fjellner stämde in i hyllningskören visar att det fanns en brist på alternativa perspektiv i en viktig fråga. Och det är ju där bloggosfären kommer in i bästa fall.

En passus som drar ner helhetsintrycket är det lite tama inflikandet av att jag skulle återkomma till Sternrapporten ”inom kort” – vilket jag aldrig gjorde. Jag minns att det berodde på att jag var lite osäker på vad jag egentligen tyckte om diskonteringsränta och angränsande ämnen. Men meningen är ju att det som publiceras här ska vara så genomtänkt att inga sådana annonseringar behövs. Och då kan det inte bli bättre än femte plats.

Topp 5 vid 5

Som trogna läsare säkert noterat har The Pilotwave snart funnits i fem år, och det måste ju uppmärksammas på något sätt. I den anda av otyglad narcissism som är denna bloggs källa – ja, dess essens, dess credo, dess raison d’être – ska vi därför utse de fem bästa inläggen sedan starten. Ni är alla välkomna att nominera inlägg. Förslag med övertygande motivering belönas med en öl eller enhet av annan ohälsosam dryck.