söndag, december 18, 2005

Om konstnärsmyten

Det var väl egentligen inte meningen att den här bloggen skulle användas till att tipsa om hemsidor, men i det här fallet kan jag bara inte låta bli: Gå in på Ingmar Bergman: Face to face, den nyligen lanserade officiella hemsidan för Ingmar Bergman. Demonregissören har donerat sitt privata arkiv till Ingmar Bergman-stiftelsen, som med dess hjälp satt upp en sajt med ett innehåll som får det mesta annat att blekna – i alla fall för oss inbitna Bergmanfans. Bland alla inspirerande texter vill jag lyfta fram det här stycket, under ”Vem är han egentligen?”:
"Förhållandet mellan liv och verk är nämligen, hur skeptisk man än kan vara till biografiska konstnärsanalyser och den genikult som vilar strax därunder, i fallet Ingmar Bergman ofrånkomligt, sammansatt och intressant."
Ingmar Bergman är kanske ett extremt exempel (men talar det faktum att hans fall är extremt för eller emot min tes nedan?), men hur förhåller det sig i allmänhet? Det förefaller ju hälsosamt att hysa skepsis inför ”biografiska konstnärsanalyser och den genikult som vilar strax därunder”, men är det ett krav som verkligheten ställer eller något annat? Är skepsisen den nyktre betraktarens vädjan till förnuftet eller jantelagens (”resentimentmänniskans” med Nietzsches ord) krav på nivellering av (den uppskattade) begåvningen?

Så här skrev jag nyligen i ett annat sammanhang:
”Jag tycker det verkar som om de stora konstnärerna nästan alltid är avvikande personer med stora svårigheter att anpassa sig till samhället, att få relationer att fungera etc.

Och jag tycker det är väldigt naturligt. En stor konstnär är en person som kan se saker som de flesta av oss inte ser, en person med ett helt annorlunda perspektiv på samhället, relationerna eller tillvaron i stort – och med en förmåga att förmedla åtminstone en del av sin vision så att åtminstone några av oss kan dela den. Vad skulle annars göra dem till stora konstnärer? Och är det inte ganska troligt, om än inte nödvändigt, att en person med ett sådant annorlunda perspektiv får svårt att hålla sig inom de ramar som samhället sätter för ett liv utan komplikationer?

Vidare, är det inte sannolikt att en människa som av någon annan orsak (perverterad uppväxt, droger, psykisk sjukdom osv.) har svårt att hitta till ett bra liv, kommer att se tillvaron på ett annat sätt än den som inte levt under några extraordinära förhållanden? Kanske är det i de flesta fall inget fruktbart som kommer ut av det, men alla trasiga människor kan ju inte bli stora konstnärer.”
Det här betyder inte att konstverkets värde blir mindre, om upphovsmannen visar sig leva ett tämligen ordinärt och (ytligt sett) ointressant liv. Vad jag säger är bara att det förhållandet är ganska ovanligt och osannolikt, om det är en stor skapare vi talar om. Det betyder inte heller att konstnären har några rättigheter som vi andra inte har. Särskilt har han inte rätt att kräva att samhället ska försörja honom eller finansiera hans projekt. Det finns helt enkelt ingen rättfärdighet i att tvinga människor att betala för konst. I själva verket är skattefinansiering inte ens bra i ett perspektiv som bara omfattar konsten, för det finns ju bara en stat, medan det i ett fritt samhälle (speciellt ett vars politiker inte ägnar sig åt perversioner som ”optimal beskattning”) utöver de miljontals kulturkonsumenterna finns ett stort antal mecenater. Av dessa finns det några som kan skilja genierna från medelmåttorna, men vilka det är kan bara eftervärlden bedöma.

Har man detta klart för sig, ser inte jag några problem med att acceptera synen på konstnären som en unik individ vars geni vi andra bara kan försöka förstå. Den här synen närmar sig Nietzsches vision av övermänniskan, och det behöver inte vara skrämmande tycker jag. Kan jag inte bara skatta mig lycklig som får ta del av frukterna av en skaparkraft som vida överstiger min egen? Skrämmande blir det bara om jag låter den som jag ser som övermänniska (i nämnda bemärkelse) dominera min person och mina tankar.

Men det är lätt att undvika om man kommer ihåg att vår konstnär inte behöver vara ett universalgeni. Det ser jag tvärtom som något mycket osannolikt – och inte så lite farligt också. Konstnärsmyten – som jag alltså när – bygger faktiskt nästan på motsatsen, för enligt den är ju konstnären inte bara en person med extraordinär intelligens som han tillämpar med samma framgång i konsten, politiken, vetenskapen osv., utan någon som av något alldeles särskilt om än svårgreppbart skäl (t.ex. perverterad uppväxt, droger, psykisk sjukdom som jag skrev ovan) fått en unik inspiration eller vision. Det finns ingenting, i alla fall ingenting inom den här myten, som säger att han ska ha någon särskild klarsyn på något annat område. Alltså: när vi någon gång får för oss att en person vi beundrar för en talang han eller hon har också ska vara en sympatisk människa, ha bra åsikter osv., är det verkligen inte konstnärsmyten som spökar utan något annat.

torsdag, december 15, 2005

Ett nytt liberalt parti?


Ett nytt parti har sett dagens ljus – kanske. Några hittills oidentifierade Göteborgare (av adressen att döma) vill ha 1500 namnunderskrifter för att delta i riksdagsvalet under partibeteckningen Klassiskt liberala partiet. Partiet kan beskrivas som libertarianskt/nyliberalt, om termen klassisk liberalism inte känns klockren (eller är den det?). Så här beskriver de bakgrunden till initiativet:

Behovet av en ideologiskt frihetlig kraft har funnits en längre tid, men nu har det kommit ett ypperligt tillfälle att skapa en framgångsrik sådan. I och med moderaternas steg vänsterut har det skapats stora ouppfyllda utrymmen i svensk politik. Många liberaler har till slut fått upp ögonen för hopplösheten i att försöka använda den nuvarande svenska borgerligheten för att åstadkomma genomgripande avregleringar och liberaliseringar.


Bör man då skriva under? Jag måste erkänna att jag i viss mån kan räkna mig till dem som ”fått upp ögonen för hopplösheten i att försöka använda den nuvarande svenska borgerligheten för att åstadkomma genomgripande avregleringar och liberaliseringar.” Den frihetliga retorik som ofta hörs från vettiga folkpartister, moderater och centerpartister ter sig, tycker jag, rätt uppblåst med tanke på hur lite man konkret vill reformera välfärdsstaten och minska statens makt. Till exempel förespråkar inget riksdagsparti någon väsentlig förändring av det förhållandet att beroendet av staten i ett flertal skeden i livet – förskola, skola, högskola, arbetslöshet, vid sjukdom, ålderdom – är en normalitet. Det brukar heta att ”vi vill att finansieringen ska vara genom skattsedeln, men individen ska själv få välja vem som ska utföra tjänsten.” Inte heller är det någon som i grunden tar avstånd från politisk reglering av avtal i näringslivet (t.ex. sådana på arbetsmarknaden).

I många fall beror detta förstås på att man faktiskt tycker att dessa förhållanden bör gälla; att det är rätt. Och det är väl egentligen illa nog. För många andra handlar det om att man bedömer att en uppslutning kring den nuvarande välfärdsstatens huvudprinciper enligt ovan är en förutsättning för att finna ett val. Den som gapar efter mycket, ni vet. Det stämmer kanske på kort sikt, men man bör här betänka två saker: För det första: Socialdemokraterna går precis så långt åt höger (dvs. i liberal riktning) som behövs för att kunna bemöta de borgerligas politik på ett sätt som framstår som sansat för väljarna. De skulle aldrig ha börjat bli positiva till friskolor, avregleringar, privatiseringar och liknande om inte de borgerliga förespråkat det (eller skulle de det; skulle de ha kunnat känna sig tvingade av ekonomiska realiteter helt enkelt?). Det kan vara viktigare att vinna debatterna än att vinna valen. Vem som genomför reformerna är väl likgiltigt? Det är väl bättre att reformer genomförs av socialdemokrater i regeringsställning än att borgerliga får regera utan mandat för substantiella reformer?

För det andra: Det är synnerligen svårt att argumentera för och utifrån principer i ett sammanhang, om det är uppenbart att man inte följer samma principer i ett annat. Hur kan man t.ex. argumentera för att det inte är statens uppgift att bestämma könsfördelningen i bolagsstyrelser, om man samtidigt förespråkar jämställdhetslagstiftning som förbjuder könsdiskriminering vid anställningar? Svaret är ju att man inte kan det. Man får istället ge sig in i en komplicerad konsekvensdebatt kring hur just reglering av tillsättning av bolagsstyrelser påverkar jämställdheten. Och det finns inget som säger att man vinner den. Man ställs inför liknande problem när man argumenterar mot maxtaxan; de bästa argumenten är principiella, och de är inte riktigt tillgängliga.

Nå, trots allt detta finns det förstås fördelar med ett regeringsskifte som man inte kan bortse från, så det blir ju en avvägning. På sistone har jag börjat tycka att för- och nackdelarna med den typ av borgerlighet vi har idag väger ganska jämnt, och då är det kanske läge att låta ärligheten (eller vad man nu ska kalla det) fälla avgörandet och söka sig till ett parti som bättre motsvarar ens egentliga åsikter. Så Liberala partiet är intressant.

Problemet med klassiskt liberala rörelser i Sverige är att de (gissningsvis pga. att de är sprungna ur vissa subkulturer) är onödigt smala. Om utgångspunkten är att förena människor med det gemensamt att de tror på en minimal stat, begränsar de med diverse andra ståndpunkter – som inte alls är nödvändiga givet utgångspunkten – sin potentiella medlems- eller väljarkår väsentligt. Jag hoppas att Klassiskt liberala partiet kan undvika den fällan. Här listar jag därför ett antal frågor där jag tycker ett klassiskt liberalt parti INTE ska ha en officiell, enhetlig linje:

Israel-Palestina-konflikten
Det kan aldrig vara självklart vad en liberal ska tycka om denna hopplöst komplicerade konflikt, där det finns många motstridiga men (kan man anse) legitima anspråk från båda sidor.

Feminism
Många libertarianer reagerar med ryggmärgen på allt som har kollektiv att göra och bekämpar feminismen av rädsla för att den ska leda till ännu mer statliga ingrepp. Tyvärr är väl den rädslan inte helt obefogad med tanke på hur många regleringar som införts i jämställdhetens namn, men det betyder ju inte att feminismen (eller ska vi säga feminismerna?) i sig leder dit. Det hänger ju på vad de enskilda feministerna har för övertygelser i övrigt. Några av dem har inte en tanke på att använda statens våldmonopol för att uppnå jämställdhet, och de ska väl också vara välkomna i ett liberalt parti?

USA
Det finns många skäl för en liberal att tycka om USA (den ekonomiska friheten, mångfalden, misstron mot politiska lösningar) och det finns många skäl att tycka illa om det (Guantanamo, dödsstraffet, narkotikapolitiken). Det som är bra ska hyllas, och det som är dåligt kritiseras. Det finns dock ingen anledning för en bred liberal rörelse att göra kärleken till och bristen på kritik av USA till ett genomgående tema.

Aktuella krig

Samma sak här som med Israel: det kan aldrig vara självklart vad en liberal ska tycka om t.ex. Irakkriget. Man kan nog hävda att individers rättigheter alltid går före staters rättigheter (eller att de senare egentligen inte är rättigheter), men det räcker inte för att motivera en krigsförklaring.

Individuell/delad/kvoterad föräldraförsäkring
Ett klassiskt liberalt parti måste naturligtvis vara mot en statlig föräldraförsäkring och förespråka en frivillig överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Men ger man sig ändå in i frågan om hur en sådan statlig försäkring bör vara utformad om den nu måste finnas, kan man komma till olika slutsatser beroende på vilka principer man betonar (någons rättigheter kommer i alla händelser att kränkas).

EU-medlemskap
Det är naturligt för en klassisk liberal att vara mycket kritisk till ett antal saker i EU, t.ex. tullarna utåt och jordbruksstödet. Men det är också rätt onaturligt att vara likgiltig inför konsolideringen av demokratin i många tidigare diktaturer och likaså inför den inre marknaden (de fyra friheterna). Och det är inte konstigt om en liberal ser fördelar med gemensamma regler på miljöområdet och en samordnad säkerhetspolitik. År det inte onödigt att alienera dessa liberaler, om de omfattar partiets syn på statens uppgift i samhållet? Som jämförelse skulle en Stockholmsstat gissningsvis bli liberalare än Sverige, men betyder det i så fall att ett liberalt parti måste förespråka ett suveränt Stockholm?

torsdag, december 08, 2005

Om dokusåpor – uppföljning

Det gränsöverskridande mellan fiktion och dokumentär som jag efterlyste i inlägget Om dokusåpor är tydligen redan ett växande fält på litteraturens område, detta enligt en artikel på DN Kultur av Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap. ”En efter en lämnar författarna den rena fiktionens värld för att gå in i gränslandskapet mellan fakta och fiktion”, skriver hon. Och hon kopplar också denna tendens till dokusåpornas enorma genomslag:
"Reality tycks aldrig ha haft en sådan lockelse som nu. Men inte den torftiga rent dokumentära realiteten utan den fiktiva, gjorda. Den som är, som i "Big Brother", "Riket" och "Paradise Hotel", på en gång långt borta och nära, verklig men garanterat gjord. Plågsam och svettig som livet men ändå inte livet."
Dock framgår det inte om hon har insett att det inte är just ”plågsam och svettig” som utgör reality-TV:ns förtjänster i jämförelse med fiktionen utan den realism som följer med den verkliga situationen. Eller är det det hon menar med ”plågsam och svettig”? Detta är i alla fall uppmuntrande: ” Man kan faktiskt säga att det är här som fiktionsprosans förnyelsearbete pågår.” Kan andra konstformer haka på, månntro?

tisdag, december 06, 2005

Onani och onani

Tror ni att onanistan är äkta eller fejk? Om den är fejk, är den välgjord. Det slog mig att min blogg – i en överförd bemärkelse – påminner en del om hennes. Den väsentliga skillnaden är väl att hennes är intressant:-)

lördag, december 03, 2005

Om misstroendevotum

I dagens Göteborgs-Posten kan man läsa om att de borgerliga partierna överväger att väcka misstroendevotum mot statsministern och därmed hela regerringen med anledning av kritiken från tsunamikommissionen. Men än är inget bestämt. Eventuellt väntar man tills väljarna får säga sitt vid valet istället. Mot denna hållning är statsvetaren Marie Demker kritisk.

- Jag ser det som ett oerhört bekymmer att de borgerliga inte väcker misstroendevotum om de uppfattar att regeringen inte skött sig, säger hon till TT

Men hur resonerar hon egentligen här? Att de borgerliga tycker att regeringen misssköter sig och vill avsätta den måste väl ses som allmänt känt, och det tycker de oberoende av hanteringen av tsunamin. Ska då de borgerliga väcka misstroende en gång i veckan? Och om de inte gör det, betyder det då att de är nöjda med regeringens arbete? Nej, det är meningslöst att misstroendeomrösta så länge det inte finns något skäl att tro att majoriteten i kammaren skiftat. Det kan bara hända genom riksdagsval eller att någon del av majoriteten tappat sitt förtroende för statsministern. Detta senare skulle förstås kunna inträffa, och då skulle det vara läge för misstroendevotum. Med tanke på att det är det som krävs är det väl dock rimligast att man vänder sig till ledamöter från majoriteten med frågan om misstroende. Det är därifrån initiativet måste komma. Därför tycker jag det är helt i sin ordning om de borgerliga avstår från en meningslös votering nu för att istället utkräva ansvaret i valet i september.

Om känslor och beteende

Följande fråga har jag ställt till ett antal av mina vänner: Låt säga att du fick ovederläggliga bevis för att alla människor utom dig var maskiner, mycket avancerade robotar. I övrigt skulle allt vara som nu. Skulle ditt beteende på något sätt ändras och i så fall hur? En del svarar att ja, de skulle inte bry sig så mycket om sina medmänniskor då. Men frågan var ju inte om känslorna utan om handlandet, skulle det ändras? Ingen har faktiskt kunnat ge ett bra exempel på en ändring i deras beteende, men å andra sidan har jag inte pressat så hårt på den punkten. Nåväl, ganska många svarar helt enkelt nej på frågan och tycker inte det är det minsta konstigt. Kanske säger det en del om vilka vänner jag har; jag vet inte.

Hur som helst tillhör också jag dem som svarar så, men det krävdes en hel del funderande innan jag hamnade där. Ni som inte svarar ja, fundera gärna på precis vad ni skulle göra annorlunda. Det är lätt att tänka att mycket av det man gör bottnar i en vilja att få andra människor att må bra, och om ”må bra” i vår egen mening (så som vi själva ”mår bra”) inte existerade för någon annan, skulle allt det vara meningslöst. Att vara snäll och omtänksam gentemot folk i allmänhet och nära och kära i synnerhet skulle kunna vara ett exempel på det. Men tänk efter: Vad skulle hända om du slutade vara snäll och istället började agera helt hänsynslöst? Dina vänner skulle sluta tycka om dig och så småningom överge dig. Så vet vi att medmänniskorna fungerar, oavsett om de egentligen är robotar eller kännande varelser. ”Tycka om” skulle kanske inte vara en korrekt beskrivning i fallet med robotar (eller skulle den det?), men konsekvenserna som du märker skulle finnas där i alla fall. Och hur skulle dit liv förändras av det? Till det sämre helt klart, för vi är beroende av våra vänners omsorg och tillgivenhet för vårt välbefinnande. Därför vore det dumt att sluta ta hänsyn till de nära och kära.

En invändning mot detta skulle kunna vara att den del av vår lycka som kommer ur umgänget med och kärleken till våra vänner inte skulle finnas, om vi visste att de var maskiner. Jag tror helt enkelt inte att det stämmer. Våra känslor är inte styrda av intellektet på det sättet. Man kan inte bara ”stänga av” dem för att man vet att de bygger på ett felaktigt antagande. Ta bara alla emotioner som vi erfar när vi tar del av ett fiktivt verk, t.ex. en film (som jag var inne på i inlägget om dokusåpor). Känslorna är inte lika starka som om skeendet tilldrog sig i verkligheten, men viss finns de där.

Vad gäller känslor för djur kan man ju hävda att de till viss grad är motiverade av att djuren ifråga faktiskt påminner om människor och kan antas ha något slags känsloliv liksom vi. Så är det, men när vi får veta att ett visst djur saknar högre tankefunktioner och därför inte kan antas ha några känslor på det sätt som vi har det, försvinner ju inte vår intuitiva obehagsreaktion inför sådant som för en människa vara misshandel och kränkningar. Prova bara att vända på en skalbagge och sedan kallt titta på medan den sprattlar hjälplöst. Försök att bara gå därifrån utan att vända den rätt och tänk bara att den saknar högre hjärnfunktioner, så det är ju inte synd om den på något sätt. Det går inte. Och tänk på allt vi kan känna för nallebjörnar, och ja, för all del, gulliga robotar.

I de fall jag nämnt ovan kan vi med förnuftets hjälp förmå oss att inte agera på det sätt som känslorna inbjuder till, om det finns starka skäl att handla annorlunda. De flesta av oss kan slänga en gullig nallebjörn som börjat lukta illa eller en slå ihjäl en insekt som besvärar oss och skaka av oss obehaget ganska enkelt. Nackdelarna med att agera så är rätt begränsade. Att såra en vän kan däremot, även om det ger oss någon kortsiktig fördel, föra med sig stora negativa konsekvenser på sikt, när han eller hon inte tar hänsyn till oss i ett för oss känsligt läge. Ännu värre är det om vännen sprider ut det negativa omdömet om dig att du inte är att lita på. Vägningen av positiva och negativa effekter av att inte ta hänsyn till känslorna blir alltså helt annorlunda, om objektet för känslorna är en varelse (ett föremål) med intelligens. Det är inte långsökt att förmoda att vi lärt oss att i viss mån undertrycka känslor som inte hjälper oss i vår strävan efter ett bra liv. Utifrån antagandet att det finns saker som har ett omedelbart värde för oss i sin egen rätt (vad
det kan vara hoppas jag återkomma till i ett senare inlägg) ligger det alltså i egenintresset att ta hänsyn till de känslor vi har för våra nära och kära. Vi behöver inte anta någon ytterligare motivering för att göra det; det rationella egenintresset räcker. Man kan förstås fortfarande hävda att det finns en komponent i känslorna som inte kan härledas till egenintresse. Det kan ju inte uteslutas, men om man menar att denna komponent utgör en väsentlig del har man vad jag kan se en överflödig förklaring som kan rationaliseras bort med Ockhams rakkniv.

En viktig invändning som är relaterad till denna i mitt tycke överflödiga förklaring på så sätt att den verkar kunna göra den nödvändig snarare än överflödig är denna: Vissa saker vi gör för våra medmänniskor gör vi utan att det uppmärksammas eller ens märks, och de hjälper oss därför inte på det sätt som förklaringen om egenintresse fordrar. Det faller sig t.ex. naturligt att hjälpa en okänd människa på stan som frågar oss om något, även om det inte finns något skäl att tro att vi kommer ha något med honom eller henne att göra i framtiden. Men hur kan vi veta att vi aldrig träffar honom igen? Och hur kommer det att påverka oss då, om han minns hur vi bara struntade i honom då när han behövde hjälp? Och tänk om någon annan ser? Och tänk på risken att vi vänjer oss vid att agera på det sättet! Det finns säkert enstaka fall där risken är försumbar, och om vi gör en ordentlig översyn av de aktuella omständigheterna kan vi kanske identifiera fall där risken är så låg att vi är beredda att ta den. Men tänk på vad jobbigt det skulle bli att göra sådana kalkyler hela tiden – och detta bara för att i något exceptionellt fall skydda sig från en i de flesta fall liten ansträngning. Så mycket enklare och säkrare att bejaka våra omsorgskänslor gentemot okända medmänniskor!

Så om vi accepterar tanken att vi agerar mot våra medmänniskor precis som vi skulle göra om de var robotar, gör det livet fattigare eller mindre värt? Jag tror inte det. Jag tror att det värde vi sätter på våra relationer
ytterst kan härledas till ett slags bedömning av hur våra vänner och medmänniskor i övrigt kan berika våra liv. När vi tänker på hur viktig våra vänners kärlek är för oss, finns – tror jag – insikten om hur den kärleken leder till handlingar som bidrar till vårt välbefinnande omedvetet där som en förutsättning. Eller också gör den inte det, men det är icke desto mindre sant, och därför kommer vårt sätt att värdera våra relationer att hjälpa oss i livet, även om det i grunden bygger på en missuppfattning,

torsdag, december 01, 2005

Om luftföroreningar

The yellow fog that rubs its back upon the window-panes,
The yellow smoke that rubs its muzzle on the window-panes
Licked its tongue into the corners of the evening,
Lingered upon the pools that stand in drains,
Let fall upon its back the soot that falls from chimneys,
Slipped by the terrace, made a sudden leap,
And seeing that it was a soft October night,
Curled once about the house, and fell asleep.


Dessa rader, dessa bedövande vackra rader, är hämtade ur
The Love Song of J. Alfred Prufrock av T. S. Eliot. Det som beskrivs är den berömda Londonsmogen, den blandning av dimma (fog) och rök (smoke) som mellan 1600- och 1800-talet ökat det årliga antalet dagar med dimma från 20 till 60. Ursprunget till den gula röken var förbränningen av billigt kol med högt svavelinnehåll jämför med de tidigare bränsleslagen – ved och träkol – som det konkurrerat ut. Svavel förknippar vi kanske mest med surt regn, men i det här sammanhanget är dess främsta roll att fungera som nukleationscenter för partiklar – det som i stora ansamlingar kallas sot – som i sin tur är skadliga för vår hälsa.

Den som beger sig till London för att uppleva den magiska stämningen i dikten blir dock besviken, för smogen är borta sedan länge. Det finns fortfarande mycket sot i luften, men som på 1800-talet blir det aldrig igen. När The Love Song.. publicerades 1917 hade halterna av såväl svaveldioxid som sot redan sjunkit något efter att nivåerna pikat strax före sekelskiftet. Och det har sjunkit rejält sedan dess – för partiklarna med 90% sedan 1930-talet i centrala London (uppgifterna från
Världens verkliga tillstånd av Bjørn Lomborg).

Naturligtvis ska vi glädjas åt att luften blivit så mycket bättre än den var på 1800-talet, (även om de romantiskt lagda av oss kanske saknar synen av den gula dimman som smeker huskropparna en mild oktoberkväll), men det är fortfarande ett av våra största miljöproblem. Dålig luft orsakar ett par hundra förtida dödsfall om året bara i lilla Göteborg (mer info om luftkvaliteten i Göteborg här), dvs. betydligt fler än trafiken. Nu drabbar trafikolyckor unga och friska människor i betydligt högre grad än skador från luftföroreningar, men även om man tar hänsyn till det, är luftföroreningarna skadligare: en beräkning för Stockholms län gav att luftföroreningar förkortar människors liv med i genomsnitt två månader, medan motsvarande siffra för trafikolyckor var en månad (se Miljörapporten från Göteborgs Miljöförvaltning och referenser däri). Nåja, sådana beräkningar är ju behäftade med stora orsaker, men vi kan nog i alla fall säga att dålig luft står i paritet med trafik ifråga om dödlighet.

Skälet till att detta behöver poängteras är att det för närvarande finns en enorm tonvikt på klimatfrågan i den offentliga debatten. Och visst, den är viktig, och i den mån vi kan lösa problemet med växthuseffekten är det givetvis bra. Men vissa åtgärder eller följder av åtgärder mot klimatpåverkande gaser är i konflikt med strävan att förbättra luftkvaliteten, och innan man släpper fram dem bör man tänka sig för riktigt noga tycker jag. Jag syftar särskilt på drivkrafterna mot en ökad andel dieselbilar i fordonsflottan. Diesel ger generellt lägre koldioxidutsläpp än bensinbilar, men släpper i gengäld ut mer kväveoxider och betydligt mer partiklar (om vi jämför lika gamla bilar av samma storlek).

Medan koldioxidutsläpp har en effekt på global men inte lokal nivå, är kväveoxider och partiklar ett huvudsakligen lokalt problem. Det spelar ingen roll var CO2-utsläppen minskar; lämpligen åstadkoms det där det kostar minst. För att förbättra luftkvaliteten måste vi däremot minska utsläppen här. Sett i det perspektivet är det inte särskilt rationellt att begränsa klimatpåverkan genom att få folk att köra bilar med stor påverkan på luftkvaliteten i storstäder. Precis hur man ska väga luftkvalitet mot klimatpåverkan och vilka styrmedel som är lämpliga för detta är en klurig fråga som jag hoppas återkomma till här. Det väsentliga är emellertid att den frågan måste ställas och diskuteras, men det görs knappt alls idag.